071120 Tips på vägen

Nu har det gått några veckor sedan han kom hem. Jag jobbar och han kommer och hälsar på lite då och då. De känns som vi börjat om på nytt, eller kanske vi helt enkelt gör det som man brukar göra i nya förhållanden, börjar lära känna varandra! Allt känns helt toppen och jag hoppas att vi på sikt blir sambos snart.

Det är så otroligt skönt att slippa leva med en konstant oro. Även otroligt skönt att sitta och vänta på att telefonen ska ringa.

Jag får många mejl från tjejer som vill ha tips på hur man får dessa månader att gå så fort som möjligt och vad man kan göra för att visa att man längtar och tycker om sin partner, fast man är så långt borta.

Så här kommer några tips från mig. Har du något annat tips så skriv det i kommentarerna, jag tror det är uppskattat av anhöriga.

För dig som är hemma:

• Åk iväg över helgen och hälsa på en vän som du inte träffat på länge.
• Res iväg på utlandssemester med en kompis.
• Upplev nya saker. Läs en kvällskurs som intresserar dig. Det är roligt att lära känna lite nytt folk och lära sig nya saker.
• Sitt inte och vänta för mycket vid telefonen, ta med mobilen och har du inte tid att prata så länge någon kväll, ja då är det okej. (Jag tror inte att din soldat vill att du ska sitta hemma varje kväll?)
• Mejla bilder till din soldat, något som var mycket uppskattat av oss båda. Kolla in www.myphotobook.se, enklare än så kan inte en present bli!
• Mejl är bra, men brev och paket är ännu bättre.

Tips till soldaten:

• Avtala när du tänker ringa hem. Det leder till att den som är hemma inte går och tror att man missat det viktiga samtalet.
• Gå till din lokala blomsterhandlare och lägg en liten förbetald slant där och några handskrivna kort. Sedan kan du bara mejla blomsterhandeln och de skickar en liten blomma till den som du håller kär.
• Ta bilder av omgivningarna och kollegorna. Mycket i den oro som jag kände var att jag inte visste hur något såg ut eller fungerade. Jag har insett att Afghanistan är ett vackert land och inte bara en massa sand.
• Mejla en bild på dig själv lite då och då.

Kommunikation:

• Ibland uppstår missförstånd...försök att reda ut dem så snabbt som möjligt även om det är jobbigt.
• Beskriv hur du mår, hur ska din partner veta om du inte säger något?

071115 Saknar kollegorna...

Nu börjar stressen att lägga sig. Har nästan helt slutat leta nyheter från Afghanistan. Mina morgonrutiner har ändrats och det första jag gör på morgonen är inte längre att se om jag fått något mejl från honom.

Njuter så av att få ha honom vid min sida när jag vaknar om morgonen. Att få se in i hans fina ögon, ha honom nära mig och kunna få en kram helt spontant. Ingenting tar jag just nu förgivet. Jag njuter jag av varje stund som han spenderar tillsammans med mig.

Efter att han varit några några dagar hos mig så åkte han hem till sig. Jag kände ångesten komma krypande och fick hela tiden påminna mig själv att han faktiskt inte skulle tillbaka till Afghanistan, utan bara till sin hemstad.

Det har varit svårt att förstå att han kommer vara kvar i Sverige och inte åka iväg långt, långt bort. Känner att jag ringer honom alldeles för ofta. Jag kan liksom inte låta bli att ringa lite då och då, mest bara för att jag längtar efter att höra hans röst och det är verkligen en lyxvara att kunna nå honom dygnet runt.

Det måste kännas konstigt för honom att återgå till Svenssonlivet. Han har ju levt i kollektiv och i en mycket annorlunda situation i många månader. Nu helt plötsligt kastas han in i vardagsbekymmer som att bestämma vad man ska ha till middag, vem som ska handla och att boka tvättstugan så att det finns lite rena kläder i garderoben.

Vi har pratat rätt mycket om Afghanistan sedan hans hemkomst. Han har visat bilder och videofilmer från campen. Jag försöker förstå och lyssna, men jag kan ju inte förstå, inte på riktigt, för jag har ju inte varit där! Det är tydligt att han saknar sina kollegor och den vänskap som knutits där borta.

Det är en rätt jobbig situation, vi har det jättebra tillsammans och njuter av varje stund, men jag kan ju inte ersätta kollegorna, jag kan bara erbjuda något annat.

071110 Medaljcermoni

Så helt plötsligt var den november och jag stod vid grinden på Livgardet och väntade med andra anhöriga för att få komma in. Det var mammor, pappor, flickvänner och pojkvänner som vi alla hade något gemensamt med. Trots att vi inte kände varandra så hade vi ändå en gemensam upplevelse och erfarenhet. Äntligen var det dagen då vi fick hämta hem våra nära och kära.

Vi blev eskorterade bort till Granhammar herrgård och där stod de, uppställda på rad i deras tunna ökenuniformer. Röda om näsorna och kalla om fingrarna stod de där tillsynes helt oberörda av kylan när de blev avtackade av en general. Generalen sa något i stil med: Vi vill gärna återse er i utlandsstyrkan snart igen. Jag kände kalla kårar längs med ryggraden...

Alla fick de en medaljen "för internationella insatser"att pryda uniformen med. Sedan var det äntligen slut och jag fick äntligen omfamna min iskalla pojkvän.

Efteråt var det tid för fika. Jag trodde vi skulle få sitta ner i lugn och ro och få chans att hälsa på hans kollegor, men fikat serverades från en bil och bullen var torr. (kommentarer som att man verkligen kände av försvarets ekonomi hördes av de anhöriga.) Alla soldaterna frös och ville snabbt in och byta om till varma och civila kläder. Jag hann hälsa på några av hans kollegor, men bara mycket snabbt. Sedan var det dags att lämna in uniformen och städa av rummen.

Vid 15.30 kom han gåendes till bilen och jag kunde till slut efter 7 månaders väntan få köra honom HEM på riktigt.

071109 Lokalsamtal

Äntligen, nu på morgonen landade han på Arlanda och det första han gör är att ringa till mig.

Konstigt nog så kändes det mest som alla andra samtal, jag kan inte förstå att han verkligen står på svensk mark. Han lät trött, men kollegorna skrattade i bakgrunden, vilket alltid är lika skönt att höra.

Så nu ska jag dela med mig av honom ett sista dygn, för sedan efter medaljcermonin - ja då är han min! Så nu ska de visiteras från topp till tå, genomgå lite "psyksnack" och förberedas inför att återgå till det "normala". Det hela avslutas med en sista kväll på mässen.

Jag längtar tills i morgon då jag äntligen får krama om honom.

071108 På väg hem

Idag har jag väntat på att det ska pipa till i telefonen. Ett efterlängtat SMS är det jag vill ha. Det är en bekräftelse att allt gått bra och att han verkligen kom iväg till flygplatsen. Jag har lärt mig att inte förutsätta någonting och att inte förvänta mig någonting i förväg. Har vid flera tillfällen fått höra att kollegor blivit föresenade till och från leave av olika anledningar.

-Nu på eftermiddagen kom det...bekräftelsen att han verkligen är på väg hem!!

071107 Sista samtalet från Afghanistan

Ikväll var det äntligen det sista samtalet från Afghanistan. Han ringde rätt tidigt för att han sedan skulle spendera en sista kväll med gänget. Under dagen hade han lämnat in en massa utrustning och skickat saker hem via posten.

Det var ett kort samtal som avslutades med: Nästa gång jag ringer dig så är det ett lokalsamtal!

Jag kan inte förstå att det äntligen är över. Denna resa som känts så lång, men som på något sätt gått så fort.

Nu är längtan extrem!

071106 Afghansk självmordsbomb

Afghansk självmordsbomb dödade minst 50!

Jag tror inte det är sant. Tänker så på er som precis skickat era nära och kära.

Vill bara ha hem min pojkvän...