Längtar helt galet mycket efter att han ska komma hem. Vi räknar dagar nu och om inte allt för många dagar så sitter han på planet på väg till Arlanda. Jag funderar mycket på framtiden. Känner mig avundsjuk på alla som jobbat med honom i Afghanistan och som i mina ögon känner honom bättre än jag gör. Nu äntligen är det snart min tur! Han har ju ledigt en tid framåt och den ska vi utnyttja till att verkligen lära känna varandra ordentligt. Hur framtiden sedan ser ut, ja det får vi se. Känner inte att vi över telefon kan planera hur vi ska göra.
Har nästan slutat leta efter nyheter från Afghanistan. Jag har faktiskt inte oroat mig så mycket de sista veckorna, utan bara fokuserat på hans hemfärd. Även när jag vet att han är ute och åker på vägarna så har jag varit rätt lugn. I efterhand så kan jag ju inse att all oro varit onödig, men sådant vet man ju inte i förväg. Är så otroligt lycklig att missionen gått så bra. Den största tragedin under denna mission ur svensk synvinkel var nog när de två helikoptrarna kolliderade i Småland. Det var många av soldaterna i Afghanistan som kände de som omkom i kraschen och det var en rätt jobbig period för dem där borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar