Så helt plötsligt var den november och jag stod vid grinden på Livgardet och väntade med andra anhöriga för att få komma in. Det var mammor, pappor, flickvänner och pojkvänner som vi alla hade något gemensamt med. Trots att vi inte kände varandra så hade vi ändå en gemensam upplevelse och erfarenhet. Äntligen var det dagen då vi fick hämta hem våra nära och kära.
Vi blev eskorterade bort till Granhammar herrgård och där stod de, uppställda på rad i deras tunna ökenuniformer. Röda om näsorna och kalla om fingrarna stod de där tillsynes helt oberörda av kylan när de blev avtackade av en general. Generalen sa något i stil med: Vi vill gärna återse er i utlandsstyrkan snart igen. Jag kände kalla kårar längs med ryggraden...
Alla fick de en medaljen "för internationella insatser"att pryda uniformen med. Sedan var det äntligen slut och jag fick äntligen omfamna min iskalla pojkvän.
Efteråt var det tid för fika. Jag trodde vi skulle få sitta ner i lugn och ro och få chans att hälsa på hans kollegor, men fikat serverades från en bil och bullen var torr. (kommentarer som att man verkligen kände av försvarets ekonomi hördes av de anhöriga.) Alla soldaterna frös och ville snabbt in och byta om till varma och civila kläder. Jag hann hälsa på några av hans kollegor, men bara mycket snabbt. Sedan var det dags att lämna in uniformen och städa av rummen.
Vid 15.30 kom han gåendes till bilen och jag kunde till slut efter 7 månaders väntan få köra honom HEM på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Skönt va? :-)
Skicka en kommentar