071115 Saknar kollegorna...

Nu börjar stressen att lägga sig. Har nästan helt slutat leta nyheter från Afghanistan. Mina morgonrutiner har ändrats och det första jag gör på morgonen är inte längre att se om jag fått något mejl från honom.

Njuter så av att få ha honom vid min sida när jag vaknar om morgonen. Att få se in i hans fina ögon, ha honom nära mig och kunna få en kram helt spontant. Ingenting tar jag just nu förgivet. Jag njuter jag av varje stund som han spenderar tillsammans med mig.

Efter att han varit några några dagar hos mig så åkte han hem till sig. Jag kände ångesten komma krypande och fick hela tiden påminna mig själv att han faktiskt inte skulle tillbaka till Afghanistan, utan bara till sin hemstad.

Det har varit svårt att förstå att han kommer vara kvar i Sverige och inte åka iväg långt, långt bort. Känner att jag ringer honom alldeles för ofta. Jag kan liksom inte låta bli att ringa lite då och då, mest bara för att jag längtar efter att höra hans röst och det är verkligen en lyxvara att kunna nå honom dygnet runt.

Det måste kännas konstigt för honom att återgå till Svenssonlivet. Han har ju levt i kollektiv och i en mycket annorlunda situation i många månader. Nu helt plötsligt kastas han in i vardagsbekymmer som att bestämma vad man ska ha till middag, vem som ska handla och att boka tvättstugan så att det finns lite rena kläder i garderoben.

Vi har pratat rätt mycket om Afghanistan sedan hans hemkomst. Han har visat bilder och videofilmer från campen. Jag försöker förstå och lyssna, men jag kan ju inte förstå, inte på riktigt, för jag har ju inte varit där! Det är tydligt att han saknar sina kollegor och den vänskap som knutits där borta.

Det är en rätt jobbig situation, vi har det jättebra tillsammans och njuter av varje stund, men jag kan ju inte ersätta kollegorna, jag kan bara erbjuda något annat.