070830 Ändrat beteende

Funderar lite över hur mitt eget beteende har förändrats sedan han först åkte iväg. Som tur är så har det varit rätt så lugnt i norra Afghanistan, vilket det inte har varit nere i södra delarna. Detta har gjort att jag nu känner mig lugnare och mår mycket bättre psykiskt.

De första två månaderna tittade jag på mil.se flera gånger per dag. Det var det första och sista jag gjorde om dagarna. Om jag inte fick något mejl på ett dygn eller han inte hörde av sig så tänkte jag direkt det värsta. Så är det inte längre.

Jag har med tiden insett att saker och ting händer där nere som han inte kan styra över och det innebär inte att något speciellt har hänt. Ibland kommer han inte ut på telefonlinjen, trots att han har försökt en massa gånger. Ibland dyker något oväntat upp som måste åtgärdas med en gång. Det kan vara att hjälpa till med uppgifter som normalt inte ingår i hans arbetsbeskrivning, men som han måste hjälpa till med. (Undrar om de har någon arbetsbeskrivning? Inte vet jag?)

Jag har lärt mig att inte ta något förgivet vad gäller vår kommunikation, utan det är bara och vänta... Jag är så glad att han då kan ringa på mobiltelefonen. Det finns inget bättre än att få höra hans röst, om det så bara är för några minuter. De minuterna gör så att dagen blir lite bättre eller att jag sover lite djupare på natten.

Mina tankar idag går till de familjer som idag äntligen får återse sina kära som talibanerna tog som gisslan.

070829 Medalj till oss här hemma?

Har förstått att alla våra soldater får en Nato-medalj att pryda uniformen med. Måste erkänna att jag endast sett min pojkvän i uniform ett par tillfällen och jag tycker då att han är den stiligaste mannen på jorden.

Då jag med intresse följer tråden "Hur tänker han" på forum.soldf.com, så har jag själv börjat fundera lite. De skriver vid flera tillfällen att man gör mission tillsammans, både mannen och kvinnan. För finns det inget stöd hemifrån så kan den ena partnern inte ge sig iväg på mission.

Jag tror det finns ett talesätt som säger "Bakom varje framgångsrik man finns en stark kvinna".

Funderar på att ta fram ett tygmärke för oss som är kvar här hemma. Det kanske ska stå i stil med: FS13 Jag stöttar min man i Afghanistan eller FS13 Jag gör mission med min man i Afghanistan.


Man kanske ska ta fram en missionsring för oss kvinnor? Finns det ett intresse?

Jag har kommit på mig så många gånger att jag är så otroligt stolt över att han är i väg och gör världen lite bättre att leva i. Senast idag stötte jag på en vän jag inte träffat på länge. Jag berättade att jag träffat en underbar kille och på frågan vad han arbetade med svarade jag "han är soldat i Afghanistan". Förut så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara, men nu ger jag raka besked med stolthet i rösten.

070828 Arg och besviken

Är så otroligt arg och besviken. Jag brukar verkligen inte använda mig av ord som arg, men idag är det befogat. Min chef har sedan ett halvt år tillbaka gett sken av att jag skulle få fortsätta arbeta hos dem. Jag frågade lite försiktigt innan sommaren hur det skulle bli, men han gav bara ett flummigt svar och gick sedan på semester. Idag, två dagar före projekttidens slut berättade han att så var inte fallet och att jag inte skulle få jobba kvar. Jag som trivts jättebra med arbetsuppgifterna och kollegorna. Så nu står jag med en pojkvän i Afghanistan som jag hoppas ska bli min sambo när han kommer hem och inget jobb. Är totalt livrädd för att bli arbetslös och driva här hemma.

Jag mejlade till min pojkvän och några timmar senare så ringde det i mobilen. Jag fick chans att prata av mig lite, vilket var skönt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lösa framtiden på ett bra sätt. Ska jag söka jobb i hans hemstad och bo där utan honom tills han kommer hem eller ska jag söka jobb i min hemstad? Vad kommer hända när han kommer hem? Hur kommer vi att trivas med varandra när vi kommer att bo under samma tak? Vi kom fram till att vi nu varit tillsammans i över 6 månader. Det känns ibland skrattretande hur få dygn vi spenderat tillsammans under detta halvår. Det som jag i alla fall vet, det är hur mycket jag tycker om honom! Resten får lösa sig...

Blev erbjuden att gå på bio ikväll, vilka goa vänner jag har!

070827 Nästan en vecka

Idag är det nästan 1 vecka sedan han åkte tillbaka. I flera dagar har det känts som om han när som helst skulle komma in genom ytterdörren, men så är inte fallet... Precis när jag vant mig att ha honom hemma, ja då åker han iväg. För varje leave, eller för varje timme som jag får spendera med honom så känns bara allting helt rätt och jag vill bara ha mer.

Så nu kommer ensamheten smygande. Trots telefonsamtal så vill jag ju ha honom här hos mig. Jag funderar rätt mycket över framtiden och det som skall komma.

Frustrationen över att han är så långt borta och inte här hos mig. Jag har mycket i mitt huvud just nu som berör mitt jobb. På tisdag ska jag få veta om jag får fortsätta jobba på mitt arbete eller inte. Tanken på att bli arbetslös och gå hemma och fundera och längta är inget jag vill vara med om, så jag går här nu och oroar mig. Just nu hade jag behövt en kram och stöd... men han är inte hemma.

Jag mejlade honom och skrev att jag faktiskt inte mådde så bra ikväll och vem ringer då sent på kvällen för att lyssna och trösta på bästa sätt. Tårarna bara trillar ner för mina kinder ikväll och jag kan liksom inte sluta. Jag trodde jag hade allt under kontroll, att jag vid det här laget vet hur jag kommer reagera, men sanningen är den, att jag vill inte mer. Jag har totalt tröttnat på min situation och ensamheten. Jag känner mig så otroligt självisk och skäms över mina egna tankar och reaktioner, men jag orkar inte hålla tillbaka och berättar för honom hur jag känner.

Han frågar lite oroligt om jag inte tror på en framtid tillsammans längre, men det är det det hela handlar om. Jag vet att vi klarar oss igenom missionen men jag vill inte vänta längre! Frustrationen är enorm! När klockan passerat midnatt i Afghanistan börjar jag få lite dåligt samvete att han inte ska få tillräckligt med sömn och vi säger godnatt.

Ska försöka sova nu, men det blir nog svårt att somna.

070824 Tråkigt att sitta hemma

Satt här hemma denna fredagkväll och hade tråkigt. Ringde en kompis och vi åkte spontant in till city och åt glass. Ikväll är säkert en av de sista varma kvällarna denna sommar. Vi promenerade längs med vattnet och småpratade och njöt av de ljumma vindarna.

Min pojkvän hade ringt tidigare på kvällen och berättat att Fältartisterna hade varit mycket uppskattade och det blev tydligen en sen kväll. Artisterna skulle även iväg och underhålla de soldater som inte var inne på campen. Gissar att det måste kännas riktigt trevlig att få lite underhållning för de som ligger ute i fält. (eller vad det kallas ute i öknen?) Själv så uppskattar jag så otroligt bara att sitta vid en öppen eld och någon sitter och spelar gitarr.

Eftersom många har mejlat mig privata kommentarer på bloggen, som de inte vill publicera utan de har skrivit lite stöttande ord till mig, så har jag valt att skaffa en mejladress.

Så om du vill, så kan du skriva till mig på krigar_prinsessan@hotmail.com

070824 Anhöriga till soldater/officerare sökes

Anhöriga till soldater/officerare sökes!

Var med och bidra till en bok för anhöriga!

Cesilia Karlsson är anhörig till en officer i utlandstjänst. Hon har konstaterat att det finns mycket litet information och stöd för anhöriga som berör utlandstjänsten. Detta vill hon råda bot på och planerar därför att skriva en bok i ämnet.

Hon söker därför nu kontakt med andra anhöriga. Boken ska innehålla”dagböcker” från andra som är hemmavarande kombinerat med coachande övningar i hur man på bästa sätt tar vara på tiden som anhörig och skapar sig en ”egen resa”. De som deltar i projektet kommer få ta del av coachingövningarna och möjlighet att utveckla sig själva undertiden!

Intresserad? Hör av dig till Cesilia Karlsson om du vill vara med och berätta din historia!

e-mejl: myself.se@hotmail.com

070823 Rutin

Jag börjar få rutin på det här nu! Idag var det städdag, vilket innebär att plocka bort alla spår från "honom". Det är ju rätt enkelt för mig då vi inte bor ihop. Han frågade rätt gulligt under leaven om han inte kunde få en "egen" låda att ha sina saker i. -Självklart, tänk att jag kunde bli så glad över en sådan fråga!

Nu på kvällen har jag tvättat och jag kan inte låta bli att tycka att det är underbart att hans kläder ligger blandade med mina i tvättkorgen. Jag skrattar lite åt det hela, då denna känsla snabbt kommer att försvinna då vi flyttar ihop. (För jag tror det blir så när han kommer hem!) Visst vill man dela vardagen med sin Älskling, men mera tvätt är ju inte så roligt.

Fick ett kort samtal nu vid middagstid. Han var framme och resan hade gått bra. Ikväll skulle det spelas musik och de skulle ha det trevligt. Om jag förstod det hela rätt så kom det sångbegåvade artister från Sverige för att pigga upp dem där borta.

070823 På kvällen o morgonen

Det kändes faktiskt inte speciellt tomt att komma hem till lägenheten igår kväll. Jag lagade en god middag och satte mig och tittade på TV i lugnan ro. Mobilen har under det senaste dygnet vibrerat titt som tätt då jag fått små sms när han mellanlandade runt om i världen.

Det är nu tredje gången vi fått ta farväl av varandra, vilket betyder att det endast är en gång kvar, efter den sista leaven. Så nu har vi påbörjat den näst sista etappen. Visst känns det långt till november, då missionen äntligen är slut, men det känns ändå som inom räckhåll.

Nu på morgonen när jag vaknade så var det tyst och tomt. Jag som precis vant mig vid att ha honom vid min sida, både dag och natt. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans dessa dagar och det känns skitjobbigt att gå tillbaka till jobbet och vardagen. Ibland känns hans hemkomster som en härlig dröm och sedan vaknar jag upp och han är borta.

070822 Åter ensam

I morse åkte han. En puss och kram och sedan var jag ensam i min lägenhet igen. Han åkte rätt tidigt på morgonen så jag kröp ned i sängen igen och sov en stund till innan det var dags att göra mig i ordning för att gå till jobbet.

För första gången så känner jag ingen större oro över att han ska tillbaka till Afghanistan. Jag har nu lärt mig hur jag ska hantera vissa situationen och vet vilka jobbiga perioder som kommer att dyka upp. Speciellt jobbigt är det när man är på halvtid, mellan leavarna. För första gången så bröt jag inte ihop när han åkte och inga tårar kom farande längs kindera.

Kanske hade mitt lugn även att göra med den artikel som Mats Danielsson, chef för den svenska styrkan i Afghanistan skrivit. Han skrev nämligen ungefär det samma som min pojkvän berättat för mig. De båda beskriver läget om rätt lugnt och då blir även jag lugn.

Så nu är det bara att vänta på att han ska höra av sig. Jag är nog alltid lite på spänn när nära och kära är ute och flyger, så det är skönt att få det där samtalet som bekräftar att de är framme och mår bra.

070820 Snart åker han

Det är måndag och dags att återgå till jobbet. Kunde inte vara ledig fler dagar. Det är tungt att gå upp på morgonen och ge sig iväg när jag vill spendera varje minut med "honom".

Den sista veckan har varit som en dröm. Vi har bara gjort mysiga och roliga saker. För varje dag som går så lär vi känna varandra lite bättre. Det är ännu så mycket som vi inte hunnit med.

Ikväll är vi bjudna till min bror och hans familj. Vi ska grilla och ha det mysigt med deras två underbara flickor. Jag försöker, trots den lilla tid han är i Sverige, att han får chansen att träffa min familj och umgås lite med dem. Jag har lite svårt att dela med mig, när jag i själva verket bara vill ha honom för mig själv.

Vi har nu varit tillsammans 6 månader. Jag vet ärligt inte om det räknas? Om jag tittar i kalendern så är det 6 månader, men om jag räknar dagar som vi träffats så vågar jag inte tänka på hur få veckor det verkligen är. Ibland känns det som vi pratar mer med varandra när han är i Afghanistan än när han är här hemma. Så på så sätt så har vi lärt känna varandra rätt väl under dessa månader.

Snart åker han tillbaka... och det gör ont i hjärtat. Försöker att inte tänka på det så mycket.

070818 Trodde det jobbiga var över!

Vad kul att få kommentarer från andra i samma situation som jag sitter i. Snart är leaven över och jag blir ensam igen. Intressant att vi känner så olika. Funderar på hur det kommer att kännas efter tredje leaven. Jag gissar att det kommer vara jättesvårt att "släppa" iväg honom. Jag vill ju bara att allt ska vara över och att vårt gemensamma liv ska börja.

Känslorna är så blandade, ibland känns det som om dessa 4 månader gått snabbt och ibland helt tvärt om, som om det har varit de längsta i mitt liv.

Jag har självklart planerat in roliga saker som jag ska göra nu under hösten. Bland annat har jag bokat in en kurs två dagar i veckan, så jag ska hålla mig sysselsatt.

Det enda som jag vet just nu är i alla fall hur mycket jag stormtrivs med honom när han är hemma. Även om de närmsta 3 månaderna kommer vara jobbiga så tvekar jag inte en sekund på att vår kärlek klarar det. Jag längtar så efter 2008, då börjar vårt gemensamma liv!

070817 3 månader kvar

Det är ännu inte bestämt exakt när han kommer hem från Afghanistan. Det ska ju vara en överlämning till nästa gäng och de måste få en chans att lära sig alla rutinerna. Soldaterna kommer ju hem på olika dagar och jag hoppas ju att just min pojkvän ska sitta på första planet hem. Sanningen blir säkert att han åker sist och ser till att överlämnandet sker så perfekt som det kan bli.


I vilket fall så är det beräknat att han kommer hem någon gång i mitten av november. Så nu är det mitten av augusti, vilket innebär att han har "endast" 3 månader kvar och har varit borta i 4 månader.


Nu är ju frågan, har vi passerat det jobbigaste eller är det jobbigaste kvar?

070815 Tillsammans = härligt

Oj, vad vi njuter av Sverige och varandra. Vi fikar, promenerar i det fina och regniga vädret, träffar vänner och familj. På kvällarna har vi hunnit med flera grillkvällar bla med hans bror som jag fick träffa för första gången.

Jag är förvånad att han orkar med att vara så aktiv hela dagarna. Jag trodde ju att han skulle vara supertrött, men det är faktiskt han som bokat in de flesta trevliga aktiviteter som vi gjort tillsammans.

Jag försöker att inte tänka på att vi endast har några dagar kvar innan han åker, men de finns där i tankarna hela tiden...

070814 En ny kontakt

Har via denna blogg fått lite kontakt med "Steffanie". En tjej som varit iväg till Afghanistan och vet hur det är att vara där borta. Hon har valt att i sin blogg ta upp lite om det där att vara soldat på http://www.steffanie.net/archives/2007/08/att_vara_anhoer.html

Det är så otroligt roligt att få läsa om gemensamma, men även privata erfarenheter, tankar och upplevelser.

Det vore så kul om fler skulle skriva kommentarer och ge er till känna i bloggen. Statistiken säger att det är cirka 100 personer om dagen som är inne och tittar och läser på bloggen, så ett visst intresse finns...

-Här i Sverige är kärleken på topp just nu!

070812 Fest och frågor

Visst la han märke till mina förändringar i min lägenhet. Han sa "Har du bytt gardiner?". I själv verket hade jag ju bytt soffklädsel, men det spelar inte så stor roll för jag är inte den som är superobservant på saker och ting heller.

Igår var vi bjudna till en kompis som hade inflyttningsfest. Det var första gången som "vi" var bortbjudna tillsammans till en av mina kompisar.

Jag hade inför denna kväll planerat att ha min nya klänning, den lilla svarta! Jag var inte riktigt beredd på att han skulle reagera som han gjorde när jag tog på mig min klänning, men låt mig säga så här, han tog inte ögonen från mig på hela kvällen.

Vi hade det jättetrevligt med grillning, vin och trevligt folk. Flera av gästerna visste ju att min pojkvän var stationerad i Afghanistan och det blev många frågor om hans "jobb".

Det som slog mig var att dessa människor hade fler frågor om hur det är att jobba som soldat än hans egna familj. Kanske är det svårt som familjemedlem att fråga sådant som man är nyfiken på, men samtidigt är lite rädd för vad man får för svar?

Många frågade saker som "Hur är läget där nere? Vad driver dig att ta ett sådant uppdrag? Vad har du i lön?" Ja här fanns ingen som skämdes att fråga saker och ting och de var tydligt att de var nyfikna, för det är inte så ofta vi i Sverige får sitta ner och prata med någon som självmant väljer att åka iväg och arbeta som soldat.

Vi hade en superkväll och njöt av en av sommarens sista fina kvällar och att få vara tillsammans.

070811 Han kom hem

Så kom dagen och jag stod där på stationen och väntade. Det var fler tjejer där och jag undrade om de också stod och väntade på sina respektive. Ville egentligen gå fram och fråga då jag hade tyckt att det varit roligt att prata med någon i samma situation som jag, men jag lät bli.

Han visste ju inte att jag tänkt att möta upp honom, men gissa om han blev glad när jag stod där och väntade på honom. Precis innan han var framme hade han ringt mig på mobilen och min puls gick upp och jag riktigt kände hjärtat bulta. Efter en sådan lång väntan så höll hjärtat på att brista av längtan och förväntan.

Resten av dagen spenderade vi tillsammans i sommarsverige som mest bestod av regn, men han njöt både av regnet och att vara hemma hos mig i Sverige.

- Jag känner mig så otroligt lycklig och tacksam för att jag funnit denna fantastiska man!

070809 Leave i morgon

I morgon kommer han alltså hem. Jag har jobbat idag och har inte kunnat låta bli att gå omkring med ett leende på läpparna hela dagen lång.

Oj, vad jag har pysslat hemma! Det är ju mycket jag vill fixa och göra innan han kommer hem. Det är ju skönt att sådant som städning och tvättning av kläder och sådant är klart när han kommer, så vi får så mycket tid tillsammans som möjligt.

Så nu har jag fejat och fixat hemma. Ville göra en förändring här hemma och beslöt att byta klädsel på mina soffor. Så från att ha vita soffor så har jag nu blåa, undrar om han i huvudtaget kommer att märka något?

Nu är det nybäddat i sängen, naglarna målade och kläderna utvalda som jag tänker ha på mig när jag möter honom. Har valt att ha en sommarklänning på mig. (Jag kan berätta att han inte sett mig i klänning förrut, så jag tänkte att det kanske skulle vara lite uppskattat. Får se om jag har rätt?)

Min plan är att åka till stationen och möta honom där. Jag har tagit ledigt från jobbet, vilket han inte vet om, så jag hoppas han blir glad när han ser mig?

070809 Problem

Under den sista veckan har bloggen inte fungerat och saker som jag skrivit har försvunnit eller kommit på fel plats. Men nu tror jag att bloggen fungerar igen.

Igår hade jag ett underbart samtal med min pojkvän. Samtalet avslutades med meningen - Vi ses i övermorgon! Så nu äntligen så kommer han hem på den andra leaven. Vi har planerat in en massa roliga saker och ska träffa rätt mycket vänner. Bla ska vi på fest hos en av mina kompisar och det ska bli så roligt att få "visa upp" honom.

Jag är otroligt nervös och längtansfull. Så nu ska jag fixa det sista hemma så att jag är färdig med alla hembestyr tills han kommer hem.

070805 Snart leave nr 2

Tänk, nu är vi inne i august och missionen ser inte längre ut som en lång evighet.

Äntligen närmar sig nästa leave på riktigt! Idag sa han att han skulle börja packa. Sist så hade han mycket att göra tills sista sekund på campen, så det var knappt med tid att få med sig de saker han ville ha hem.

De sista dagarna har vi inte hörts av så mycket. Han har haft fullt upp och jag har haft mycket på jobbet och på fritiden.

Tanken på att han snart ska komma hem gör så att jag får fjärilar i magen, längtan är helt otrolig!