Var besviken när jag gick och till sängs igår. Han hade ringt tidigare på kvällen och jag satt och hade trevligt med några tjejkompisar. Telefonsamtalet varade bara i några minuter, för jag ville inte vara otrevlig mot mina kompisar. Sen senare på kvällen, när vännerna gått hem, ja då hade jag verkligen önskat att jag hade möjligheten att lyfta telefonen och få höra hans röst.
Jag får inte riktigt grepp om hur han mår just nu. Samtidigt som det kommer nytt folk till campen, vissa nya ansikten men även många bekanta från tidigare missioner. Det blir många kramar och glada återseende. Den andra sidan, är det jobbigt att ta farväl av de kollegor han har jobbat med nu de senaste halvåret. Han vet att vissa kommer han ju inte träffa igen, men andra är han säker på att han kommer behålla kontakten med.
Många verkar planera inför återträffar med "gänget". Jag tror att de går igenom en fas med separationsångest. De vill ju inte tappa kontakten med alla nya vänner, samtidigt som de vill hem till Svenssonlivet och sina familjer. Jag måste nog inse, han har två familjer just nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar