070430
Känner mig labil. Ena dagen är okej och nästa är jättejobbig. Skrev ett litet ”elakt” mejl till honom idag som gick i stil med ”Vill du och dina kollegor följa med till ut och äta en mjukglass i solskenet?” Jag får retas lite tycker jag. Jag åkte i alla fall iväg och njöt av min glass tillsammans med en kompis.
Längtade så efter att få höra hans röst och vid 19.00 tiden ringer telefonen. Efter bara några minuters samtal bryts linjen och det tutar i luren. Ingen annat att göra än att vänta på att han försöker igen. Efter att han inte ringt tillbaka kommande timme ger jag upp. Vid 21.30 ringer det äntligen igen och min kära är i luren. Han trodde jag blivit orolig eftersom samtalet bröts, men det var jag faktiskt inte. Jag har insett att detta händer då och då. Efter bara några minuter bryts samtalet för andra gången denna kväll. Klockan har nu passerat midnatt i Afghanistan och jag tror inte att han försöker något mer ikväll.
Jag känner en sådan frustration över den situation som jag befinner mig i. Jag är otroligt förälskad i en man som jag hoppas är min livskamrat. Vi känner inte varandra så väl och jag vill lära känna honom bättre, men det är inte lätt när han är så långt borta. Jag vill verkligen satsa på vårt förhållande, men allt måste vänta på att dessa sju månader ska passera.
Inatt drömde jag att han kommit hem till mig och när jag vaknade upp låg han vid min sida...
måndag 30 april 2007
lördag 28 april 2007
070428 Lite lugnare
070428
Det är lördag kväll och jag fick ett samtal för några timmar sedan från Afghanistan. För första gången sedan han lämnade Sverige känner jag mig lite lugnare. Vi har nu kommit in i en slags vardag och jag börjar förstå lite mer hur hans liv ser ut där borta. Han hade haft en bra dag och jag hörde hans kollegors skratt i bakgrunden, det var skönt att höra!
Jag sa rakt ut att han inte får ringa oftare än var annan dag. Vet inte om han riktigt förstod, men det är jättejobbigt att se att man har ett missat telefonsamtal med hemligt nummer på nummerpresentatören. Då ångrar jag mig nästan att jag gått ut. Han ringer ofta vid 20.00-tiden och vissa kvällar har jag inte kommit hem ännu vid den tiden.
Vi pratade om hans kommande leave, det är ju bara ca 6 veckor dit... Jag hade tänkt att han skulle åka hem till sin lägenhet och vara själv några dagar och att jag sedan skulle komma och hälsa på några dagar senare. Jag trodde han hade ett behov av att få vara ensam hemma och fixa med sitt. Så var inte fallet! Han ville spendera varje dag under hela hans leave med mig. Oh vad skönt att få höra att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.
Jag hade mejlat över en bild på mig där jag ligger i gräset bland massor med vårblommor. Jag ville skicka en riktig vårbild så han fick se vad han missar. (Både mig och den vackra naturen!!) Ibland får jag någon bild på honom och det är så härligt, så jag ville ”ge” lite tillbaka.
Något som jag saknar nu när han är borta är alla gulliga sms. Ibland när jag känner mig ensam tittar jag på mina sparande sms i mobiltelefonen. Meddelanden som ”Jag tror på oss, älskar dig!” eller ”Du är den underbaraste flicka jag träffat, jag kan se framtiden med dig” värmer gott i hjärtat jobbiga dagar. Vet han inte om att det går att skicka gratis sms via webben? (www.sms.se) Blommogrammet är också uppfunnet! (www.interflora.se)
Jag i min tur har försökt att skriva många mejl, även om svaren tillbaka endast består av några rader. Jag har även skickat några brev via snigelposten. Min erfarenhet är att det tar 1-2 veckor för brevet att komma fram.
Det är lördag kväll och jag fick ett samtal för några timmar sedan från Afghanistan. För första gången sedan han lämnade Sverige känner jag mig lite lugnare. Vi har nu kommit in i en slags vardag och jag börjar förstå lite mer hur hans liv ser ut där borta. Han hade haft en bra dag och jag hörde hans kollegors skratt i bakgrunden, det var skönt att höra!
Jag sa rakt ut att han inte får ringa oftare än var annan dag. Vet inte om han riktigt förstod, men det är jättejobbigt att se att man har ett missat telefonsamtal med hemligt nummer på nummerpresentatören. Då ångrar jag mig nästan att jag gått ut. Han ringer ofta vid 20.00-tiden och vissa kvällar har jag inte kommit hem ännu vid den tiden.
Vi pratade om hans kommande leave, det är ju bara ca 6 veckor dit... Jag hade tänkt att han skulle åka hem till sin lägenhet och vara själv några dagar och att jag sedan skulle komma och hälsa på några dagar senare. Jag trodde han hade ett behov av att få vara ensam hemma och fixa med sitt. Så var inte fallet! Han ville spendera varje dag under hela hans leave med mig. Oh vad skönt att få höra att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.
Jag hade mejlat över en bild på mig där jag ligger i gräset bland massor med vårblommor. Jag ville skicka en riktig vårbild så han fick se vad han missar. (Både mig och den vackra naturen!!) Ibland får jag någon bild på honom och det är så härligt, så jag ville ”ge” lite tillbaka.
Något som jag saknar nu när han är borta är alla gulliga sms. Ibland när jag känner mig ensam tittar jag på mina sparande sms i mobiltelefonen. Meddelanden som ”Jag tror på oss, älskar dig!” eller ”Du är den underbaraste flicka jag träffat, jag kan se framtiden med dig” värmer gott i hjärtat jobbiga dagar. Vet han inte om att det går att skicka gratis sms via webben? (www.sms.se) Blommogrammet är också uppfunnet! (www.interflora.se)
Jag i min tur har försökt att skriva många mejl, även om svaren tillbaka endast består av några rader. Jag har även skickat några brev via snigelposten. Min erfarenhet är att det tar 1-2 veckor för brevet att komma fram.
fredag 27 april 2007
070427 Sover i containrar
070427
Satt på jobbet och bestämde mig för att ringa Björn som ansvarar för utlandsportalen.se. Mejl i all ära, men jag tycker om att etablera kontakter via telefonen. Tanken var att prata lite om min dagbok och om han trodde att den skulle uppskattas av andra att läsa. Det var ett trevligt samtal och han ställde rätt många frågor om hur jag upplevde situationen med att ha min pojkvän så långt borta. Björn själv verkar komma i kontakt med officersanhöriga och de är ju rätt insatta i ”Firman” som jag lärt mig att de kallar Försvarsmakten. Jag själv är ju helt grön vad som gäller Försvarsmakten och vet ju absolut ingenting om hur saker och ting fungerar. Han undrade om jag saknade något informationsmässigt och jag funderade lite och kom på att jag saknar bilder på hur det ser ut där han är.
Min bild av Afghanistan är det jag ser på tv. Inslagen sänds ju när det hänt något otrevligt där. Den uppfattning jag har är att landet består av sand, gyttja och fattigdom. Jag har heller ingen aning om hur basen ser ut där de bor. I min fantasi hade jag föreställt mig att de bodde i baracker och sov i stora sovsalar. (Jag har ju tittat på lumpenfilmer!) Så var inte fallet utan de bor i containrar, 3 personer per rum och har tillgång till aircondition. Min upplevelse är, att ju mer information jag får om min partners vardag, ju tryggare är jag. Så nu har jag frågat min pojkvän om han kan fixa fram några bilder som jag får publicera här på bloggen, vi får se hur det blir?
Igår insåg jag något... min pojkvän hade ringt mig två dagar i rad och nu satt jag i soffan och väntade på att telefonen skulle ringa tredje dagen i rad. Inser att dessa samtal börjar styra mitt liv och vad jag gör på kvällarna. I och med att ljudkvalitén inte alltid är den bästa så är det svårt att prata i mobiltelefonen, så jag vill ju gärna vara hemma när han ringer. Har bestämt mig att säga ifrån, det får inte bli mer än var annan dag om det inte är något speciellt. Jag finns ju självklart här för honom, men jag kan/vill inte sitta och hoppas på att telefonen ska ringa varje kväll.
Jag har kommit på en liten egen strategi för att hans mission inte skall verka som en lång evighet. Jag ser varje period fram till nästa leave som en (1) resa. Om allt går som planerat så får han åka hem på leave tre gånger, vilket innebär att han åker på fyra resor inom sju månader. Där i mellan är han med mig! Han har snart varit borta i tre veckor vilket innebär att han kommer hem om cirka 6 veckor. När jag ser det hela på det sättet så ser det lite mer överkomligt ut. Min bästa vän har blivit almanackan. Jag kryssar och räknar dagar som om jag satt i fängelse och längtar tills mitt straff är avtjänat. Det är svårt att riktigt njuta av våren som kommer när jag längtar något otroligt efter att vintermånaderna ska komma och min Älskling äntligen får komma hem till mig.
Satt på jobbet och bestämde mig för att ringa Björn som ansvarar för utlandsportalen.se. Mejl i all ära, men jag tycker om att etablera kontakter via telefonen. Tanken var att prata lite om min dagbok och om han trodde att den skulle uppskattas av andra att läsa. Det var ett trevligt samtal och han ställde rätt många frågor om hur jag upplevde situationen med att ha min pojkvän så långt borta. Björn själv verkar komma i kontakt med officersanhöriga och de är ju rätt insatta i ”Firman” som jag lärt mig att de kallar Försvarsmakten. Jag själv är ju helt grön vad som gäller Försvarsmakten och vet ju absolut ingenting om hur saker och ting fungerar. Han undrade om jag saknade något informationsmässigt och jag funderade lite och kom på att jag saknar bilder på hur det ser ut där han är.
Min bild av Afghanistan är det jag ser på tv. Inslagen sänds ju när det hänt något otrevligt där. Den uppfattning jag har är att landet består av sand, gyttja och fattigdom. Jag har heller ingen aning om hur basen ser ut där de bor. I min fantasi hade jag föreställt mig att de bodde i baracker och sov i stora sovsalar. (Jag har ju tittat på lumpenfilmer!) Så var inte fallet utan de bor i containrar, 3 personer per rum och har tillgång till aircondition. Min upplevelse är, att ju mer information jag får om min partners vardag, ju tryggare är jag. Så nu har jag frågat min pojkvän om han kan fixa fram några bilder som jag får publicera här på bloggen, vi får se hur det blir?
Igår insåg jag något... min pojkvän hade ringt mig två dagar i rad och nu satt jag i soffan och väntade på att telefonen skulle ringa tredje dagen i rad. Inser att dessa samtal börjar styra mitt liv och vad jag gör på kvällarna. I och med att ljudkvalitén inte alltid är den bästa så är det svårt att prata i mobiltelefonen, så jag vill ju gärna vara hemma när han ringer. Har bestämt mig att säga ifrån, det får inte bli mer än var annan dag om det inte är något speciellt. Jag finns ju självklart här för honom, men jag kan/vill inte sitta och hoppas på att telefonen ska ringa varje kväll.
Jag har kommit på en liten egen strategi för att hans mission inte skall verka som en lång evighet. Jag ser varje period fram till nästa leave som en (1) resa. Om allt går som planerat så får han åka hem på leave tre gånger, vilket innebär att han åker på fyra resor inom sju månader. Där i mellan är han med mig! Han har snart varit borta i tre veckor vilket innebär att han kommer hem om cirka 6 veckor. När jag ser det hela på det sättet så ser det lite mer överkomligt ut. Min bästa vän har blivit almanackan. Jag kryssar och räknar dagar som om jag satt i fängelse och längtar tills mitt straff är avtjänat. Det är svårt att riktigt njuta av våren som kommer när jag längtar något otroligt efter att vintermånaderna ska komma och min Älskling äntligen får komma hem till mig.
torsdag 26 april 2007
070426 Reda ut ett missförstånd
070426
Äntligen ringde telefonen! En trött och irriterad pojkvän var i andra sidan luren. Han hade jobbat hela dagen lång och nu börjar tröttheten efter att inte haft ledigt en enda dag sedan han kom dit att göra sig till känna. Kände att jag snabbt var tvungen att reda ut det som vi pratat om sist i telefonen och reda ut ett och annat. Jag hade verkligen mått jättedåligt över det som vi talat om. Kanske blev han lite snopen att jag var så rak på sak, men det finns liksom inget utrymme för att gå som katten runt het gröt. Vi talade om saken i några minuter och som jag hoppats på, var det hela ett missförstånd och vi kunde lägga det hela bakom oss. Jag känner att pressen är stor nog utan att gå runt och fundera på sådana saker och missförstånd uppstår lätt. Jag tror tyvärr att vi kommer ha fler sådana kontroverser, men huvudsaken är att vi löser dem så vi lär känna varandra bättre.
Denna dag blev det även aktuellt och fråga vad han tycker om att jag eventuellt skulle lägga ut min dagbok på nätet. Han var rätt tveksam till det hela när jag berättade om det och jag var väldigt nervös när jag mejlade över min privata dagbok till honom. Efter att han läst texten tyckte han att det var helt okej. Det var ju han själv som visat mig de olika hemsidorna för ”internationella soldater” just för att han hoppades på att de skulle fungera som ett stöd för mig. Han valde att stödja mig i mitt skrivande och hoppas som jag, att andra kan känna igen sig och på så sätt känna sig lite mindre ensamma.
Efter ett ganska långt samtal så hörde jag på rösten att irritationen och tröttheten försvunnit för en stund. Vi hade pratat om allt möjligt, om oss och vår framtid och det var nog det han behövde för att komma ner i tempo och orka jobba vidare nästa dag.
Äntligen ringde telefonen! En trött och irriterad pojkvän var i andra sidan luren. Han hade jobbat hela dagen lång och nu börjar tröttheten efter att inte haft ledigt en enda dag sedan han kom dit att göra sig till känna. Kände att jag snabbt var tvungen att reda ut det som vi pratat om sist i telefonen och reda ut ett och annat. Jag hade verkligen mått jättedåligt över det som vi talat om. Kanske blev han lite snopen att jag var så rak på sak, men det finns liksom inget utrymme för att gå som katten runt het gröt. Vi talade om saken i några minuter och som jag hoppats på, var det hela ett missförstånd och vi kunde lägga det hela bakom oss. Jag känner att pressen är stor nog utan att gå runt och fundera på sådana saker och missförstånd uppstår lätt. Jag tror tyvärr att vi kommer ha fler sådana kontroverser, men huvudsaken är att vi löser dem så vi lär känna varandra bättre.
Denna dag blev det även aktuellt och fråga vad han tycker om att jag eventuellt skulle lägga ut min dagbok på nätet. Han var rätt tveksam till det hela när jag berättade om det och jag var väldigt nervös när jag mejlade över min privata dagbok till honom. Efter att han läst texten tyckte han att det var helt okej. Det var ju han själv som visat mig de olika hemsidorna för ”internationella soldater” just för att han hoppades på att de skulle fungera som ett stöd för mig. Han valde att stödja mig i mitt skrivande och hoppas som jag, att andra kan känna igen sig och på så sätt känna sig lite mindre ensamma.
Efter ett ganska långt samtal så hörde jag på rösten att irritationen och tröttheten försvunnit för en stund. Vi hade pratat om allt möjligt, om oss och vår framtid och det var nog det han behövde för att komma ner i tempo och orka jobba vidare nästa dag.
onsdag 25 april 2007
070425 Ledsen
070425 vecka 3
Pratade med honom i förrgår och det var verkligen mysigt. Den här gången var det lättare att prata i telefonen för fördröjningen var inte så lång som vanligt. Har fått lära mig att det beror på hur mycket trafik det är samtidigt som avgör detta. De jobbar verkligen hårt, från tidig morgon till sen kväll. Får nästan dåligt samvete då jag inser att vi kommer att lägga oss ”samtidigt”, jag kl. 21.30 (svensk tid)och han 00.00 (Afghanistansk tid).
Jag har varit jätteledsen över en sak som sades i telefonen. Det gick förbi mig när vi pratade, men sedan började jag fundera på vad han verkligen menade. Jag hade hoppats att han skulle höra av sig igår så jag kunde få svar och sluta oroa mig, men det gjorde han inte. Har skrivit ett mejl, men vet inte om han haft tid att läsa det. Den här envägskommunikationen är verkligen svår. Det är han som bestämmer när vi ska höras och det finns ingen plats för spontanitet. Fick även veta igår att en vän till mig dött i hjärtsvikt. Det hade varit skönt att få lite stöd nu... vet inte om jag ska nämna det för honom eller inte, känns som han har nog med sitt...
En ny vana eller ovana som jag fått är att jag flera gånger per dag är inne och kikar på www.mil.se/int, där får jag snabbast veta om något hänt i Afghanistan. För varje dag som sidan inte uppdateras med något nytt pustar jag ut.
Pratade med honom i förrgår och det var verkligen mysigt. Den här gången var det lättare att prata i telefonen för fördröjningen var inte så lång som vanligt. Har fått lära mig att det beror på hur mycket trafik det är samtidigt som avgör detta. De jobbar verkligen hårt, från tidig morgon till sen kväll. Får nästan dåligt samvete då jag inser att vi kommer att lägga oss ”samtidigt”, jag kl. 21.30 (svensk tid)och han 00.00 (Afghanistansk tid).
Jag har varit jätteledsen över en sak som sades i telefonen. Det gick förbi mig när vi pratade, men sedan började jag fundera på vad han verkligen menade. Jag hade hoppats att han skulle höra av sig igår så jag kunde få svar och sluta oroa mig, men det gjorde han inte. Har skrivit ett mejl, men vet inte om han haft tid att läsa det. Den här envägskommunikationen är verkligen svår. Det är han som bestämmer när vi ska höras och det finns ingen plats för spontanitet. Fick även veta igår att en vän till mig dött i hjärtsvikt. Det hade varit skönt att få lite stöd nu... vet inte om jag ska nämna det för honom eller inte, känns som han har nog med sitt...
En ny vana eller ovana som jag fått är att jag flera gånger per dag är inne och kikar på www.mil.se/int, där får jag snabbast veta om något hänt i Afghanistan. För varje dag som sidan inte uppdateras med något nytt pustar jag ut.
onsdag 18 april 2007
070418 Flaggan på halvstång
070418 vecka 2
Idag har det precis gått en vecka. Vi har pratats vid i telefonen nästan var annan dag. Igår pratade vi länge och det var härligt. Det är antagligen därför jag är ledsen ikväll, saknaden är jobbig. Har inte fått svar på mina mejl och jag vill inte oroa mig, men jag kan inte låta bli. Visst jag kan resonera att det antagligen är farligare för mig att ta bilen in till stan, men det hjälper liksom inte. Han berättade att för varje soldat som dog i Afghanistan så hissade man flaggan på halvstång i tre dagar. Detta innebar att flaggan i stort sätt alltid är på halv stång, den kommentaren gjorde knappast att jag känner mig bättre till mods.
Idag har det precis gått en vecka. Vi har pratats vid i telefonen nästan var annan dag. Igår pratade vi länge och det var härligt. Det är antagligen därför jag är ledsen ikväll, saknaden är jobbig. Har inte fått svar på mina mejl och jag vill inte oroa mig, men jag kan inte låta bli. Visst jag kan resonera att det antagligen är farligare för mig att ta bilen in till stan, men det hjälper liksom inte. Han berättade att för varje soldat som dog i Afghanistan så hissade man flaggan på halvstång i tre dagar. Detta innebar att flaggan i stort sätt alltid är på halv stång, den kommentaren gjorde knappast att jag känner mig bättre till mods.
söndag 15 april 2007
070415 Isaf-soldat skadad
070415
Rätt tidigt på morgonen surfade jag in på www.mil.se/int och läste ”Svensk Isaf-soldat skadad vid explosion”. Det snurrade till i huvudet på mig under tiden som jag läste artikeln. I slutet av artikeln stod att soldaten hade kontaktat sina anhöriga. Jag står nämligen inte på min pojkväns anhöriglista, utan det gör endast hans föräldrar. Tänk om något hänt och föräldrarna inte kontaktat mig? Jag försökte få bort alla jobbiga tankar vilket inte var lätt. Senare på kvällen fick jag ett kort, men ändå så viktigt och lugnande samtal att min pojkvän inte hade varit inblandad i det som skett. Av hänsyn till alla andra som ville ringa hem och lugna sina familjer pratade vi endast några minuter.
Rätt tidigt på morgonen surfade jag in på www.mil.se/int och läste ”Svensk Isaf-soldat skadad vid explosion”. Det snurrade till i huvudet på mig under tiden som jag läste artikeln. I slutet av artikeln stod att soldaten hade kontaktat sina anhöriga. Jag står nämligen inte på min pojkväns anhöriglista, utan det gör endast hans föräldrar. Tänk om något hänt och föräldrarna inte kontaktat mig? Jag försökte få bort alla jobbiga tankar vilket inte var lätt. Senare på kvällen fick jag ett kort, men ändå så viktigt och lugnande samtal att min pojkvän inte hade varit inblandad i det som skett. Av hänsyn till alla andra som ville ringa hem och lugna sina familjer pratade vi endast några minuter.
lördag 14 april 2007
070414 Brevet - uppskattat
070414
I morse när jag öppnade min mejlbox hade jag ett mejl från Afghanistan. Det stod inte så mycket om hur han hade det eller hur det var att vara där, utan det stod mer om att han saknade mig och att han uppskattat det handskrivna brevet som jag skickat med honom. Han hade bifogat två foton som var tagna på honom. Det ena var taget inne på basen och det andra på en bilväg där han själv stod bredvid ett av deras fordon. Det var då alla känslor kom. Att få se honom i skyddsväst och med vapen i handen, det var då det hela verkligen sjönk in i huvudet på mig. Tårarna kom rinnande längs kinden och jag kände mig otroligt ensam. Tankar som ”varför är han därborta och inte hos mig” dök upp i huvudet på mig. Jag hoppas han ringer ikväll så jag får höra hans röst, men klockan är nu 23.15 i Afghanistan, så jag tror inte det blir något samtal.
I morse när jag öppnade min mejlbox hade jag ett mejl från Afghanistan. Det stod inte så mycket om hur han hade det eller hur det var att vara där, utan det stod mer om att han saknade mig och att han uppskattat det handskrivna brevet som jag skickat med honom. Han hade bifogat två foton som var tagna på honom. Det ena var taget inne på basen och det andra på en bilväg där han själv stod bredvid ett av deras fordon. Det var då alla känslor kom. Att få se honom i skyddsväst och med vapen i handen, det var då det hela verkligen sjönk in i huvudet på mig. Tårarna kom rinnande längs kinden och jag kände mig otroligt ensam. Tankar som ”varför är han därborta och inte hos mig” dök upp i huvudet på mig. Jag hoppas han ringer ikväll så jag får höra hans röst, men klockan är nu 23.15 i Afghanistan, så jag tror inte det blir något samtal.
torsdag 12 april 2007
070412 Satellit = fördröjning
070412
Jag hade hoppats hela dagen på att han skulle ringa, men jag visste ju inte? Så 20.15 ringer det i telefonen och där är han! Fick veta att de ringer via satellit vilket innebär att det är svårt att prata i telefonen då det hela tiden blir en fördröjning. Jag hörde mumlet från alla de andra som satt i bås runt omkring och talade med nära och kära. Jag förstod att det var väldigt varmt ca 30-35 grader och att det gick åt mycket vatten. Han jobbade från morgon till kväll, tydligen var det mycket att lära och gå igenom före avlämnandet. Frågade lite hur de som skulle åka hem verkade må? Jag fick som svar att de var helt okej, men de kände att de var klara där nere och ville hem, konstigt!! Jag sa till honom att jag inte ville att han skulle ringa mig i morgon då jag insett att jag lite omedvetet sitter och väntar på att han ska höra av sig och jag tycker det är jobbigt. Jag får se om han håller sitt ord... I vilket fall vet jag att jag kan somna gott inatt.
Jag hade hoppats hela dagen på att han skulle ringa, men jag visste ju inte? Så 20.15 ringer det i telefonen och där är han! Fick veta att de ringer via satellit vilket innebär att det är svårt att prata i telefonen då det hela tiden blir en fördröjning. Jag hörde mumlet från alla de andra som satt i bås runt omkring och talade med nära och kära. Jag förstod att det var väldigt varmt ca 30-35 grader och att det gick åt mycket vatten. Han jobbade från morgon till kväll, tydligen var det mycket att lära och gå igenom före avlämnandet. Frågade lite hur de som skulle åka hem verkade må? Jag fick som svar att de var helt okej, men de kände att de var klara där nere och ville hem, konstigt!! Jag sa till honom att jag inte ville att han skulle ringa mig i morgon då jag insett att jag lite omedvetet sitter och väntar på att han ska höra av sig och jag tycker det är jobbigt. Jag får se om han håller sitt ord... I vilket fall vet jag att jag kan somna gott inatt.
onsdag 11 april 2007
070411 Mobilen ringer
070411
Oväntat ringde min mobiltelefon ca 14.45. Privat nummer stod det på displayen. Jag svarade och på andra sidan luren hördes en bekant röst ”hej min älskling”. Mitt hjärta hoppade till. Jag hade verkligen inte väntat mig att han skulle höra av sig så snabbt. Gissa om jag blev glad. Fick veta att resan gått bra och att de hade ca 30 grader varmt. Det blev ett kort samtal då han även ville ringa till hans föräldrar, med det gjorde ingenting, nu visste jag att han var framme och ”säker”.
Oväntat ringde min mobiltelefon ca 14.45. Privat nummer stod det på displayen. Jag svarade och på andra sidan luren hördes en bekant röst ”hej min älskling”. Mitt hjärta hoppade till. Jag hade verkligen inte väntat mig att han skulle höra av sig så snabbt. Gissa om jag blev glad. Fick veta att resan gått bra och att de hade ca 30 grader varmt. Det blev ett kort samtal då han även ville ringa till hans föräldrar, med det gjorde ingenting, nu visste jag att han var framme och ”säker”.
tisdag 10 april 2007
070410 Du och jag = Vi
070410 vecka 1
Så kom dagen som jag fasat så mycket för, den dag då han skulle åka till Afghanistan. Jag var inte beredd, allt har varit så upp och ner. Det som inte borde hända hände. Vi träffades och blev förälskade i varandra cirka två månader före hans avresa. Jag kastades in i värld som var helt främmande för mig. Helt plötsligt var jag den där kvinnan i filmen vars man skulle bli inkallad och var tvungen att ge sig av, så kände jag mig. Det här var verkligen inget jag valt! Jag fick helt enkelt välja, avstå från kärleken eller acceptera hans val. Sanningen är ju att anledningen till varför jag tycker så mycket om honom är ju just för hans stora hjärta av att känna empati för andra människor. Vem är jag att säga att han skulle stanna hemma hos mig? Jag gjorde ett val och det var att stötta honom till 100 %. Förklarade att jag ville att han skulle åka, men att jag skulle sakna honom. Jag sa aldrig orden ”stanna hemma”. Jag insåg tidigt att detta var ett noggrant övervägt val han gjort före jag kom in i bilden och jag är oerhört stolt över honom och alla hans kollegor.
Jag kastades in i en för mig annorlunda värld. Blev medbjuden på ”anhörigträff” och fick se lite av hans vardag. På informationsmötet var det flera oroliga föräldrar som ställde frågor så som ”hur stor är risken att något kommer att hända min son?” eller ”när kommer våroffensiven?”. Alla ville höra att deras barn som nu kallades ”soldater” skulle komma välbehållna hem. Alla ville de ha någon slags försäkran om att allt skulle gå bra.
Det har varit svårt att få insikt i vad själva utbildningen har gått ut på. När jag frågat så har jag ofta fått diffusa svar eller ”det kan jag inte gå in på” och ibland har jag fått mer information än jag önskat veta. Det är rätt skönt att få vara i sin lilla bubbla och inte veta om alla risker och säkerhetsåtgärder.
Vårt förhållande har från början varit ett slags distansförhållande. Jag hade inte mycket att säga till om när vi skulle träffas eller höras per telefon. Han var tvungen att se efter i sitt schema och kolla med hans befäl om det var okej att avvika från Livgardet. Vissa kvällar var det Mässen som gällde, men andra var lediga...om inget oväntat dök upp. Det var helt enkelt väldigt svårt att planera saker ihop.
Vi har verkligen gjort allt för att lära känna varandra så mycket som möjligt. Vi fick på ett mycket tidigt stadium träffa varandras familjer. Vi har pratat om allt! Vi har nog båda känt oss osäkra på om förhållandet ska hålla dessa sju månader och för att ta reda på om vi har samma värderingar på saker och ting har ämnen som mål i livet, barn och familj dykt upp, något som man vanligtvis aldrig skulle ha pratat om i ett så tidigt skede i förhållandet.
Sanningen är att jag blev otroligt kär i denna man. Veckorna passerade och innan jag hann blinka så var avresedagen här. Han hade informerat mig att han skulle åka den 11 april, vilket jag ställt in mig på. Gissa om jag blev förvånad när han helt plötsligt ändrade sig och berättade att han skulle åka den 10:e i stället! Jag hade missförstått... avresedagen var den 10:e och de skulle rotera den 11:e. Så mycket termer som jag fått förklarat för mig under dessa veckor, kanske borde man skriva ett litet lexikon till oss som inte är så insatta?
Vi spenderade sista dagen före avresan tillsammans. Tanken var att han skulle åka till hotellet med sista bussen 22.00. Han valde att ringa hotellet och säga till att han blev sen så att de inte på något sätt skulle avboka hans sängplats. Då slank det ur mig ”har du ett enkelrum eller delar du rum med någon?” Det visade sig att det var ett enkelrum. Vi tog bilen ut till hotellet och jag kände mig väldigt busig när jag sedan kröp ner i hotellsängen tillsammans med min Älskling. Jag hade inga planer på att missa en sista natt med min soldat. Vi pratade, kramades och kysstes mest hela natten och jag var otroligt glad att han fanns där när tårarna började falla ned längs min kind. Jag fick somna i hans trygga famn ännu en natt.
Jag vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och tittade hastigt upp. Jo han låg kvar vid min sida och sov djupt. Jag väckte honom med en öm puss på kinden och han höll om mig den sista halvtimmen vi hade kvar tillsammans.
Jag åkte iväg till jobbet och han till Afghanistan!
Så nu sitter jag här hemma ensam och gissar att han är på flyget någonstans i världen. Har fått veta att det tar cirka ett dygn att ta sig dit. Han har informerat mig att han inte kommer att kunna ringa de närmsta dagarna, men jag hoppas på ett samtal snart.
Så kom dagen som jag fasat så mycket för, den dag då han skulle åka till Afghanistan. Jag var inte beredd, allt har varit så upp och ner. Det som inte borde hända hände. Vi träffades och blev förälskade i varandra cirka två månader före hans avresa. Jag kastades in i värld som var helt främmande för mig. Helt plötsligt var jag den där kvinnan i filmen vars man skulle bli inkallad och var tvungen att ge sig av, så kände jag mig. Det här var verkligen inget jag valt! Jag fick helt enkelt välja, avstå från kärleken eller acceptera hans val. Sanningen är ju att anledningen till varför jag tycker så mycket om honom är ju just för hans stora hjärta av att känna empati för andra människor. Vem är jag att säga att han skulle stanna hemma hos mig? Jag gjorde ett val och det var att stötta honom till 100 %. Förklarade att jag ville att han skulle åka, men att jag skulle sakna honom. Jag sa aldrig orden ”stanna hemma”. Jag insåg tidigt att detta var ett noggrant övervägt val han gjort före jag kom in i bilden och jag är oerhört stolt över honom och alla hans kollegor.
Jag kastades in i en för mig annorlunda värld. Blev medbjuden på ”anhörigträff” och fick se lite av hans vardag. På informationsmötet var det flera oroliga föräldrar som ställde frågor så som ”hur stor är risken att något kommer att hända min son?” eller ”när kommer våroffensiven?”. Alla ville höra att deras barn som nu kallades ”soldater” skulle komma välbehållna hem. Alla ville de ha någon slags försäkran om att allt skulle gå bra.
Det har varit svårt att få insikt i vad själva utbildningen har gått ut på. När jag frågat så har jag ofta fått diffusa svar eller ”det kan jag inte gå in på” och ibland har jag fått mer information än jag önskat veta. Det är rätt skönt att få vara i sin lilla bubbla och inte veta om alla risker och säkerhetsåtgärder.
Vårt förhållande har från början varit ett slags distansförhållande. Jag hade inte mycket att säga till om när vi skulle träffas eller höras per telefon. Han var tvungen att se efter i sitt schema och kolla med hans befäl om det var okej att avvika från Livgardet. Vissa kvällar var det Mässen som gällde, men andra var lediga...om inget oväntat dök upp. Det var helt enkelt väldigt svårt att planera saker ihop.
Vi har verkligen gjort allt för att lära känna varandra så mycket som möjligt. Vi fick på ett mycket tidigt stadium träffa varandras familjer. Vi har pratat om allt! Vi har nog båda känt oss osäkra på om förhållandet ska hålla dessa sju månader och för att ta reda på om vi har samma värderingar på saker och ting har ämnen som mål i livet, barn och familj dykt upp, något som man vanligtvis aldrig skulle ha pratat om i ett så tidigt skede i förhållandet.
Sanningen är att jag blev otroligt kär i denna man. Veckorna passerade och innan jag hann blinka så var avresedagen här. Han hade informerat mig att han skulle åka den 11 april, vilket jag ställt in mig på. Gissa om jag blev förvånad när han helt plötsligt ändrade sig och berättade att han skulle åka den 10:e i stället! Jag hade missförstått... avresedagen var den 10:e och de skulle rotera den 11:e. Så mycket termer som jag fått förklarat för mig under dessa veckor, kanske borde man skriva ett litet lexikon till oss som inte är så insatta?
Vi spenderade sista dagen före avresan tillsammans. Tanken var att han skulle åka till hotellet med sista bussen 22.00. Han valde att ringa hotellet och säga till att han blev sen så att de inte på något sätt skulle avboka hans sängplats. Då slank det ur mig ”har du ett enkelrum eller delar du rum med någon?” Det visade sig att det var ett enkelrum. Vi tog bilen ut till hotellet och jag kände mig väldigt busig när jag sedan kröp ner i hotellsängen tillsammans med min Älskling. Jag hade inga planer på att missa en sista natt med min soldat. Vi pratade, kramades och kysstes mest hela natten och jag var otroligt glad att han fanns där när tårarna började falla ned längs min kind. Jag fick somna i hans trygga famn ännu en natt.
Jag vaknade med ett ryck vid femtiden på morgonen och tittade hastigt upp. Jo han låg kvar vid min sida och sov djupt. Jag väckte honom med en öm puss på kinden och han höll om mig den sista halvtimmen vi hade kvar tillsammans.
Jag åkte iväg till jobbet och han till Afghanistan!
Så nu sitter jag här hemma ensam och gissar att han är på flyget någonstans i världen. Har fått veta att det tar cirka ett dygn att ta sig dit. Han har informerat mig att han inte kommer att kunna ringa de närmsta dagarna, men jag hoppas på ett samtal snart.
söndag 1 april 2007
Anledningen till denna Blogg
Afghanistan FS13
Den här texten som jag valt att blogga är en publikation av min privata dagbok. Jag har valt att dela med mig av de känslor och frågetecken som jag kommer att stöta på under de 7 månader som min pojkvän är i Afghanistan. Jag hoppas att du som läser mina rader får en insikt om hur det är att vara den i förhållandet som stannar kvar hemma i Sverige och inte riktigt förstår vad ens partner upplever, vilka problem han stöter på eller hur hans vardag ser ut.
Jag som skriver i denna blogg har valt att vara anonym och har du kommentarer, vänligen skriv dina kommentarer i bloggen och signera gärna min gästbok.
Gästbok
Jag hoppas att du som är i samma situation, känner dig ensam eller har frågor går in på http://forum.soldf.com/ Här kan vi stötta varandra och svara på eventuella frågor som kan uppstå.
Vi är inte ensamma!
//Krigar Prinsessan
Den här texten som jag valt att blogga är en publikation av min privata dagbok. Jag har valt att dela med mig av de känslor och frågetecken som jag kommer att stöta på under de 7 månader som min pojkvän är i Afghanistan. Jag hoppas att du som läser mina rader får en insikt om hur det är att vara den i förhållandet som stannar kvar hemma i Sverige och inte riktigt förstår vad ens partner upplever, vilka problem han stöter på eller hur hans vardag ser ut.
Jag som skriver i denna blogg har valt att vara anonym och har du kommentarer, vänligen skriv dina kommentarer i bloggen och signera gärna min gästbok.
Gästbok
Jag hoppas att du som är i samma situation, känner dig ensam eller har frågor går in på http://forum.soldf.com/ Här kan vi stötta varandra och svara på eventuella frågor som kan uppstå.
Vi är inte ensamma!
//Krigar Prinsessan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)