071120 Tips på vägen

Nu har det gått några veckor sedan han kom hem. Jag jobbar och han kommer och hälsar på lite då och då. De känns som vi börjat om på nytt, eller kanske vi helt enkelt gör det som man brukar göra i nya förhållanden, börjar lära känna varandra! Allt känns helt toppen och jag hoppas att vi på sikt blir sambos snart.

Det är så otroligt skönt att slippa leva med en konstant oro. Även otroligt skönt att sitta och vänta på att telefonen ska ringa.

Jag får många mejl från tjejer som vill ha tips på hur man får dessa månader att gå så fort som möjligt och vad man kan göra för att visa att man längtar och tycker om sin partner, fast man är så långt borta.

Så här kommer några tips från mig. Har du något annat tips så skriv det i kommentarerna, jag tror det är uppskattat av anhöriga.

För dig som är hemma:

• Åk iväg över helgen och hälsa på en vän som du inte träffat på länge.
• Res iväg på utlandssemester med en kompis.
• Upplev nya saker. Läs en kvällskurs som intresserar dig. Det är roligt att lära känna lite nytt folk och lära sig nya saker.
• Sitt inte och vänta för mycket vid telefonen, ta med mobilen och har du inte tid att prata så länge någon kväll, ja då är det okej. (Jag tror inte att din soldat vill att du ska sitta hemma varje kväll?)
• Mejla bilder till din soldat, något som var mycket uppskattat av oss båda. Kolla in www.myphotobook.se, enklare än så kan inte en present bli!
• Mejl är bra, men brev och paket är ännu bättre.

Tips till soldaten:

• Avtala när du tänker ringa hem. Det leder till att den som är hemma inte går och tror att man missat det viktiga samtalet.
• Gå till din lokala blomsterhandlare och lägg en liten förbetald slant där och några handskrivna kort. Sedan kan du bara mejla blomsterhandeln och de skickar en liten blomma till den som du håller kär.
• Ta bilder av omgivningarna och kollegorna. Mycket i den oro som jag kände var att jag inte visste hur något såg ut eller fungerade. Jag har insett att Afghanistan är ett vackert land och inte bara en massa sand.
• Mejla en bild på dig själv lite då och då.

Kommunikation:

• Ibland uppstår missförstånd...försök att reda ut dem så snabbt som möjligt även om det är jobbigt.
• Beskriv hur du mår, hur ska din partner veta om du inte säger något?

071115 Saknar kollegorna...

Nu börjar stressen att lägga sig. Har nästan helt slutat leta nyheter från Afghanistan. Mina morgonrutiner har ändrats och det första jag gör på morgonen är inte längre att se om jag fått något mejl från honom.

Njuter så av att få ha honom vid min sida när jag vaknar om morgonen. Att få se in i hans fina ögon, ha honom nära mig och kunna få en kram helt spontant. Ingenting tar jag just nu förgivet. Jag njuter jag av varje stund som han spenderar tillsammans med mig.

Efter att han varit några några dagar hos mig så åkte han hem till sig. Jag kände ångesten komma krypande och fick hela tiden påminna mig själv att han faktiskt inte skulle tillbaka till Afghanistan, utan bara till sin hemstad.

Det har varit svårt att förstå att han kommer vara kvar i Sverige och inte åka iväg långt, långt bort. Känner att jag ringer honom alldeles för ofta. Jag kan liksom inte låta bli att ringa lite då och då, mest bara för att jag längtar efter att höra hans röst och det är verkligen en lyxvara att kunna nå honom dygnet runt.

Det måste kännas konstigt för honom att återgå till Svenssonlivet. Han har ju levt i kollektiv och i en mycket annorlunda situation i många månader. Nu helt plötsligt kastas han in i vardagsbekymmer som att bestämma vad man ska ha till middag, vem som ska handla och att boka tvättstugan så att det finns lite rena kläder i garderoben.

Vi har pratat rätt mycket om Afghanistan sedan hans hemkomst. Han har visat bilder och videofilmer från campen. Jag försöker förstå och lyssna, men jag kan ju inte förstå, inte på riktigt, för jag har ju inte varit där! Det är tydligt att han saknar sina kollegor och den vänskap som knutits där borta.

Det är en rätt jobbig situation, vi har det jättebra tillsammans och njuter av varje stund, men jag kan ju inte ersätta kollegorna, jag kan bara erbjuda något annat.

071110 Medaljcermoni

Så helt plötsligt var den november och jag stod vid grinden på Livgardet och väntade med andra anhöriga för att få komma in. Det var mammor, pappor, flickvänner och pojkvänner som vi alla hade något gemensamt med. Trots att vi inte kände varandra så hade vi ändå en gemensam upplevelse och erfarenhet. Äntligen var det dagen då vi fick hämta hem våra nära och kära.

Vi blev eskorterade bort till Granhammar herrgård och där stod de, uppställda på rad i deras tunna ökenuniformer. Röda om näsorna och kalla om fingrarna stod de där tillsynes helt oberörda av kylan när de blev avtackade av en general. Generalen sa något i stil med: Vi vill gärna återse er i utlandsstyrkan snart igen. Jag kände kalla kårar längs med ryggraden...

Alla fick de en medaljen "för internationella insatser"att pryda uniformen med. Sedan var det äntligen slut och jag fick äntligen omfamna min iskalla pojkvän.

Efteråt var det tid för fika. Jag trodde vi skulle få sitta ner i lugn och ro och få chans att hälsa på hans kollegor, men fikat serverades från en bil och bullen var torr. (kommentarer som att man verkligen kände av försvarets ekonomi hördes av de anhöriga.) Alla soldaterna frös och ville snabbt in och byta om till varma och civila kläder. Jag hann hälsa på några av hans kollegor, men bara mycket snabbt. Sedan var det dags att lämna in uniformen och städa av rummen.

Vid 15.30 kom han gåendes till bilen och jag kunde till slut efter 7 månaders väntan få köra honom HEM på riktigt.

071109 Lokalsamtal

Äntligen, nu på morgonen landade han på Arlanda och det första han gör är att ringa till mig.

Konstigt nog så kändes det mest som alla andra samtal, jag kan inte förstå att han verkligen står på svensk mark. Han lät trött, men kollegorna skrattade i bakgrunden, vilket alltid är lika skönt att höra.

Så nu ska jag dela med mig av honom ett sista dygn, för sedan efter medaljcermonin - ja då är han min! Så nu ska de visiteras från topp till tå, genomgå lite "psyksnack" och förberedas inför att återgå till det "normala". Det hela avslutas med en sista kväll på mässen.

Jag längtar tills i morgon då jag äntligen får krama om honom.

071108 På väg hem

Idag har jag väntat på att det ska pipa till i telefonen. Ett efterlängtat SMS är det jag vill ha. Det är en bekräftelse att allt gått bra och att han verkligen kom iväg till flygplatsen. Jag har lärt mig att inte förutsätta någonting och att inte förvänta mig någonting i förväg. Har vid flera tillfällen fått höra att kollegor blivit föresenade till och från leave av olika anledningar.

-Nu på eftermiddagen kom det...bekräftelsen att han verkligen är på väg hem!!

071107 Sista samtalet från Afghanistan

Ikväll var det äntligen det sista samtalet från Afghanistan. Han ringde rätt tidigt för att han sedan skulle spendera en sista kväll med gänget. Under dagen hade han lämnat in en massa utrustning och skickat saker hem via posten.

Det var ett kort samtal som avslutades med: Nästa gång jag ringer dig så är det ett lokalsamtal!

Jag kan inte förstå att det äntligen är över. Denna resa som känts så lång, men som på något sätt gått så fort.

Nu är längtan extrem!

071106 Afghansk självmordsbomb

Afghansk självmordsbomb dödade minst 50!

Jag tror inte det är sant. Tänker så på er som precis skickat era nära och kära.

Vill bara ha hem min pojkvän...

071105 Han hinner inte med mig!

Han hinner inte med mig just nu! Det är mässen som gäller på kvällarna. Han vill umgås med "gänget" och ta farväl av alla goa kollegor. Jag förstår och samtalen blir inte så långa just nu. (Jag tar ikapp det när han kommer hem!!)

Har faktiskt slutat leta nyheter från Afghanistan. Har intalat mig själv "det som jag inte vet om, det har inte hänt". Kanske dumt, men nu är vi på sluttampen och jag ber och bönar att inget oväntat händer. Jag vill bara ha hem honom hel och utan trauma.

Det är inte många dagar kvar nu...

071103 Separationsångest

Var besviken när jag gick och till sängs igår. Han hade ringt tidigare på kvällen och jag satt och hade trevligt med några tjejkompisar. Telefonsamtalet varade bara i några minuter, för jag ville inte vara otrevlig mot mina kompisar. Sen senare på kvällen, när vännerna gått hem, ja då hade jag verkligen önskat att jag hade möjligheten att lyfta telefonen och få höra hans röst.

Jag får inte riktigt grepp om hur han mår just nu. Samtidigt som det kommer nytt folk till campen, vissa nya ansikten men även många bekanta från tidigare missioner. Det blir många kramar och glada återseende. Den andra sidan, är det jobbigt att ta farväl av de kollegor han har jobbat med nu de senaste halvåret. Han vet att vissa kommer han ju inte träffa igen, men andra är han säker på att han kommer behålla kontakten med.

Många verkar planera inför återträffar med "gänget". Jag tror att de går igenom en fas med separationsångest. De vill ju inte tappa kontakten med alla nya vänner, samtidigt som de vill hem till Svenssonlivet och sina familjer. Jag måste nog inse, han har två familjer just nu!

071101 Räknar dagar...

Längtar helt galet mycket efter att han ska komma hem. Vi räknar dagar nu och om inte allt för många dagar så sitter han på planet på väg till Arlanda. Jag funderar mycket på framtiden. Känner mig avundsjuk på alla som jobbat med honom i Afghanistan och som i mina ögon känner honom bättre än jag gör. Nu äntligen är det snart min tur! Han har ju ledigt en tid framåt och den ska vi utnyttja till att verkligen lära känna varandra ordentligt. Hur framtiden sedan ser ut, ja det får vi se. Känner inte att vi över telefon kan planera hur vi ska göra.

Har nästan slutat leta efter nyheter från Afghanistan. Jag har faktiskt inte oroat mig så mycket de sista veckorna, utan bara fokuserat på hans hemfärd. Även när jag vet att han är ute och åker på vägarna så har jag varit rätt lugn. I efterhand så kan jag ju inse att all oro varit onödig, men sådant vet man ju inte i förväg. Är så otroligt lycklig att missionen gått så bra. Den största tragedin under denna mission ur svensk synvinkel var nog när de två helikoptrarna kolliderade i Småland. Det var många av soldaterna i Afghanistan som kände de som omkom i kraschen och det var en rätt jobbig period för dem där borta.

071031 Smilande tider

Tänk, i morgon är det 1:a november. Vart tog alla månader vägen? Snart är det ju dags att handla julklappar och fundera vad man ska göra på nyårsafton.

Går just ofta omkring med ett leende på läpparna hela dagarna. Har faktiskt inte mått så här bra på otroligt länge. Längtar så efter att han ska landa på Arlanda. Då ska de tydligen åka direkt till Livgardet för att avsluta missionen där. Bara tanken på att inte få möta upp honom på flygplatsen, utan vänta till nästa dag, när jag ändå är i Stockholm, ja det känns helt grymt.

Har självklart tagit ledigt från jobbet så att jag kan åka ut till medaljcermonin.

Upplever som om jag flyger på små rosa moln just nu...

071028 Telefonsamtal

Just nu pratar vi nästan varje dag. Ibland bara kort, men ibland långa och mysiga samtal. Igår när han ringde så var jag iväg till tvättstugan för att tvätta. Här hemma får vi ju tvätta själva och inte som i Afghanistan där de har personal som tvättar åt dem. I vilket fall så hade jag ingen tid att prata med honom utan var tvungen att sköta mitt. Fick senare på kvällen dåligt samvete. Det kändes som jag inte "var där" för honom.

För det mesta så hör man sorlet från folk runt omkring som pratar med nära och kära. Nu när campen fylls med nya soldater, så märker man tydligt på fördröjningen att många ringer samtidigt och att belastningen är hög. Kommer så väl ihåg när min pojkvän ringde mig för första gången från campen. Det var så svårt att föra en konversation pga fördröjningen, men idag märker jag den knappt i och med att vi vant oss. Jag minns även att vi inte kunde prata så länga pga att det var så varmt i telefonhytten att han var tvungen att gå där ifrån. Nu har vädret ändrats och soldaterna tycker att det är kallt på kvällarna.

Nu är det snart söndag kväll. Inatt ändrade vi till vintertid, vilket innebär att det nu skiljer 3,5 timme om man jämför med Afghanistan.

Hoppas han ringer snart...

071026 Mejl från anhöriga

Blev totalt lyrisk idag. Gick i mina egna tankar på väg hem från jobbet och där ser jag en kille klädd i sandfärgad uniform. Om någon tittat på mig just då så hade de nog undrat vad som pågick i mitt huvud för ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Jag var nästan på väg och gå fram till honom och fråga när han ska rotera. Bara tanken på att han är en av de som ska åka iväg och byta av min pojkvän värmer mitt hjärta.

Just nu är det många som mejlar till mig. Det är många som vill ha stöd när de ska skicka iväg sitt barn, sin sambo, vän eller kollega till utlandstjänst. Jag försöker svara efter bästa förmåga.

Många vill ha kontakt med folk i samma situation. Jag kände precis likadant för ca 7 månader sedan. Allt var främmande och förknippat med oro och ängslan, så jag vet hur ni känner...

071025 "ta hem våra svenska soldater"

En kille kom in i min pappas affär och skulle shoppa lite. Det visade sig rätt snart att han om ca två veckor skulle åka iväg till Afghanistan. Tidigare har jag aldrig kommit i kontakt med folk som ska göra eller har gjort utlandstjänst, men nu dyker de upp lite över allt.

Tjejen på min kurs som varit iväg på mission två gånger sa något här om dagen som jag tyckte var intressant. Hon hade reagerat över att man ibland kan läsa i tidningen " skicka inga svenska soldater till XXX" eller "ta hem våra svenska soldater från XXX". Hennes kommentar var: Det som de hela tiden glömmer bort är att vi aktivt valt att åka. Det är ingen som tvingat oss, utan vi vet vad vi ger oss in på och vilka risker det innebär.

Jag kan hålla med om att när man läser i tidningarna så tror man att soldaterna är ofrivilligt ditskickade, men riktigt så är det ju inte här i Sverige.

Träffade dock en tjej från USA under min semester, som hade sin man i Irak. De gifte sig och fyra månader senare blev han inkallad för att åka iväg en andra gång till Irak. Hon var otroligt ledsen och rädd.

- Jag är så glad över att jag snart kan lägga denna "erfarenhet" bakom mig!

071123 Avundsjuk

Blev så otroligt avundsjuk i morse. Var på väg till jobbet och stötte på min granne med hans nya tjej. De träffades strax efter att jag träffade min pojkvän. Så nu på morgonen kom de hand i hand och såg så otroligt förälskade ut.

Själv så känns det som om jag delade min pojkvän med någon. Han kommer till mig när det passar honom och när någon annan bestämt att det är okej. Sen när vi har det som bäst och jag börjar vänja mig vid att ha honom vid min sida, ja då åker han tillbaka till sin andra "partner".

Sanningen är ganska tydlig...jag vill också ha honom vid min sida, vakna upp tillsammans och gå hand i hand på morgonen på väg till jobbet...

Kanske blir min dröm en sanningsdröm?

071021 Osäkerheten kommer krypande

Ena dagen är toppen och andra botten. Känner mig idag så långt ifrån honom. Längtar efter en varm kram, att få se honom i ögonen och ha honom nära. Har suttit ensam ikväll i soffan och tittat på TV. Jag vet att det inte är allt för många dagar kvar tills han är hemma hos mig.

Oroar mig inför framtiden. Kommer vi verkligen bli så lyckliga tillsammans som vi hoppas? Är han rätt för mig? Är jag rätt för honom? Helt plötsligt så inser jag hur lite tid vi verkligen har spenderat tillsammans. Är det rätt att bli sambos så snart?

Igår pratade jag med en vän som jobbar inom försvaret. När jag sa att min pojkvän inte kommer åka på fler missioner och att han känner sig"klar" med dessa resor så skrattade hon nästan åt min kommentar. Hon har så många kollegor som åker gång efter gång trots att de har familj här hemma. Jag har verkligen sagt till honom vad jag vill och vad jag känner, så jag hoppas verkligen att han står fast vid sitt ord även fem år från nu.

Vi har ju pratat en massa i telefonen och försökt berätta och förklara hur vi tänker och hur vi resonerar i olika situationer, allt för att lära känna varandra bättre. Sanningen är dock att handlingen säger mer än ord. Jag hoppas innerligt att han är den person som han berättat om i telefonen.

Inser att jag börjar få kalla fötter...

071019 Hemma igen!

För några dagar sedan kom jag hem från min resa. Det var ett kallt Sverige som mötte mig på flygplatsen och idag har jag tagit fram min nyinköpta vinterjacka.

Det har varit otroligt skönt att få komma hemifrån ett tag. Jag fungerar så att när jag åker iväg hemifrån och vardagen så inser jag vad som är viktigt för mig och vilka projekt som jag vill ta tag i när jag kommer hem. Det leder till ny energi och längtan att vilja utföra saker och ting.


Jag har just nu svårt att förstå att missionen strax är slut. Det känns helt enkelt osannolikt och overkligt. Tänk att vår kärlek har klarat sig igenom denna prövning. Igår när vi pratade i telefonen så kändes allt så otroligt bra mellan oss. Det jag verkligen kommit fram till är att jag vill bli sambo! Jag vet inte ännu hur vi fixar med allt det praktiska, men det löser sig. Det enda jag kan fokusera på nu är att han om dryga 2 veckor sitter på flygplanet hem till Sverige.

071013 Semester kommentarer

Har antligen fatt chansen att satta mig ner och skriva nagra rader.

Allt ar toppen har pa semestern. Jag njuter av det fina vadret, av allt trevligt folk jag traffar och av allt det vackra som jag besoker.

Jag trodde det skulle kannas tufft nu de sista veckorna, men jag mar toppen. Den storsta anledningen till det ar att jag har det trevligt och inte hinner tanka massa jobbiga tankar. Jag har aven inte tillgang till internet, sa jag har ingen aning om det varit oroligt i Afghanistan eller inte den sista tiden. Det skona med att vara pa semester ar ju just det att man inte laser tidningarna och far hora om allt jobbigt som hander varlden over, ibland ar det bara sa skont att komma ifran allt.

Jag har inte haft mojlighet att lasa mina mejl sa ofta, men for det mesta har jag haft ett kort mejl i inkorgen fran Afghanistan. Det ar klart ovant att inte fa prata och hora hans rost.

Nar han skriver saker som att han saknar mina morgonmejl och langa kvallssamtal, da far jag lite daligt samvete att jag faktiskt valt att aka ivag. Jag forsoker da saga till mig sjalv att vi faktiskt har hela livet framfor oss.

Normalt hade nog saker som jul och nyar inte varit sa viktigt att planera i oktober. Men just nu for oss kanns det ortoligt nara. Beslut som vems familj vi ska var hos under julen och dyl. maste bestammas, inte for att det ar brottom med detta, men det kanns sa otroligt bra att fa planera nagot tillsammans.

Hoppas verkligen att den sista tiden pa missionen flyter pa i samma takt och att han snart ar hemma hons mig...

PS. P-P, som skrev i gastboken, du anar inte hur glad jag blev av dina rader. Skont att fa hora om andra som befinner sig i liknande situation och som verkligen utvecklar forhallandet under missionens gang. DS.

071005 Pa semester

En kort halsning:

Nu befinner jag mig utomlands pa semster. Sa har finns det ont om vissa vokaler pa tangentbordet. Mejlkontakten gar lite si och sa, da jag inte har mojlighet att lasa mina mejl sa ofta.

Tank, om cirka en manad kommer han hem. Det ar helt otroligt att missionen snart ar slut och att var karlek har klarat denna provning. Trots att jag ar pa resande fot sa finns han som mest i mina tankar. Langtar helt galet efter att fa traffa honom igen.

071003 Semester

Allt är bra! Vi sitter och pratar om kvällarna och drömmer oss in i framtiden. Det är ju inte så många veckor kvar nu och jag längtar. Reagerade på en sak som han sa här om kvällen...han pratade om sin sista leave och när han skulle åka hem (tillbaka) och syftade då på Afghanistan och inte Sverige. Det gjorde lite ont i hjärtat att han känner sig lite rotlös just nu.

Stortrivs på jobbet. Har massor att göra så jag har fått dra ner på min tid vid datorn. Sitter man som jag vid datorn hela dagen på jobbet, så är man ju inte så jättesugen att sitta framför datorn även på kvällen. En tjej på jobbet har en pojkvän som ofta jobbar utomlands och hon förstår hur det är att vara ifrån sin Älskling. Det är skönt att få ventilera sina tankar med någon som förstår.

Åker nu iväg på semester. Vet inte om jag kommer ha någon chans att skriva något i bloggen. Det kommer bli jobbigt att inte ha någon telefonkontakt med min pojkvän, men jag hoppas det går bra. Ska försöka skicka lite bilder till honom när jag är på resande fot.

070925 Tyst i telefonen

Har nu påbörjat mitt nya jobb. Det är skönt att få ett liv igen med arbetsuppgifter och kollegor. Jag har verkligen blivit väl omhändertagen vilket är skönt då det alltid är lite jobbigt att vara den som kan minst på företaget.

Har inte hört så mycket från min pojkvän de sista dagarna. Han har varit iväg på en längre "resa", så jag får helt enkelt sitta och vänta på att telefonen ska ringa.

Längtar något helt galet efter att missionen ska vara slut, men nu räknar jag veckor... och inte månader!

070920 Jobb och Afghanistanfilm

Har suttit som klistrad vid TV:n när det i kväll var ett program som handlade om 3 tjejer som gjorde mission i Afghanistan. (FS12 gissar jag) Jag totalt sög in omgivningen. Hur campen såg ut, hur de blev bemötta av befolkningen och vilket kamratanda de verkade ha i gruppen. Tror att det leder till att fler tjejer fick upp ögonen för utlandstjänst, då man fick en väldigt positiv bild av deras mission trots den oro som finns i landet.

Fick idag det glada beskedet att jag har ett nytt jobb att gå till på måndag. Så nu blir det först lite jobb, sedan semester och några veckor efter det så kommer HAN hem, helt underbart!

070919 Bombattentat - igen!

Har faktiskt inte så mycket att skriva i bloggen just nu, vilket innebär att jag mår bra och att det är förhållandesvis lugnt i Afghanistan. Igår blev en finsk patrull utsatt för ett bombattentat. Tydligen hade allt gått "bra". Denna gång så blev jag faktiskt inte så upprörd och stressad som jag blivit vid tidigare incidenter. Kanske jag har vant mig vid att det händer saker då och då?

Nästa leave börjar närma sig och jag har bestämt mig för att åka bort. Bokade resan härom dagen. Tänk det är faktiskt bara ca 7 veckor kvar på missionen. Det tråkiga med att jag åker iväg är att han inte kan ringa mig, men jag har gjort mitt val och vi får använda oss av mejlen i stället. Jag vet att han blev ledsen över att jag inte kommer att vara hemma under hans sista leave, men jag känner att jag har ett behov av att åka iväg och göra något kul och jag tror inte han är så ressugen när han kommer hem.

070918 Pratsugen

Pratade med honom ikväll, jääätteläänge! Han var ovanligt pratsugen ikväll, kan det ha att göra med en viss hemlängtan? Har insett att jag nu vant mig vid att ha en "telefonpojkvän". Han kommer hem "snart" och jag längtar, men trots det så mår jag jättebra just idag. Kanske är det för att de ringde från det jobbet som jag var på intervju hos tidigare idag och frågade efter mitt löneanspråk? Jag lovade att återkomma i morgon med svar.

070918 Missionseparation påbörjad!

Har nu blivit expert på att gå på intervjuer. Dock har ingen intervju resulterat i något jobb ännu... det företaget som jag var hos idag verkade lovande, så vi får se hur det blir?

I Afghanistan verkar allt lugnt, men det är tydligt att soldaterna är rätt slitna. Jag tror att den sista leaven blir bra mycket lugnare än de tidigare.

Igår när vi pratade kände han sig lite ledsen över att missionen snart är slut. Jag förstår det på ett vis. Först bestämmer man sig att söka, sedan får man veta att man är antagen, sedan är det dags för "träning" och tillslut ger man sig iväg. Det är en lång tid av förberedelser och att psykiskt ställa in sig på att leva ett väldigt annorlunda liv än det man är van vid här hemma. Han har träffat många nya vänner och en del kommer han kanske aldrig träffa igen. Andra vänner kommer förhoppningsvis jag få träffa när de äntligen landar på svensk mark.

070915 Mejl

Sov riktigt gott i natt, trots omständigheterna. Vaknade vid 05.00 på morgonen och funderade på att sätta på datorn och se om det kommit något nytt mejl, men valde att vänta till 08-tiden. Där i inboxen fanns det ett mejl från Afghanistan.

Tydligen hade inte deras modem fungerat och han hade ringt hem så pass tidigt att jag inte hade hunnit hem ännu. Så vi missade varandra helt enkelt.

Har inte fått något samtal idag och vet inte om jag kommer få något?

Har fått en lite idé i mitt huvud och det är att jag kanske ska ge mig ut på en resa. Måste bestämma mig ganska snart. Jag känner lite så att om jag nu knappt haft någon semester i sommar och inte har något jobb just nu, så kanske det är läge och vila upp sig och komma hem med nya krafter.

070914 Vart är mitt telefonsamtal?

Han lovade att ringa idag, men klockan har nu passerat 21.00, så jag tror jag får ge upp. Inget mejl heller på hela dagen. Så ska man gå här hemma och vara stark och inte oroa sig. Klart man gör det! Försöker hitta på ursäkter om varför han inte ringt. Kanske hela telefonnätet lagt av? Kanske de har någon slags oväntad övning? Kan inte låta bli att titta på dn.se för att se om det har rapporterat något från Afghanistan, men så var inte fallet. Ja, ja, försöker inte tänka för jobbiga tankar utan räknar iskallt med ett litet mejl i morgon med en förklaring.

Jag ville ju prata med honom ikväll. Ville berätta hur bra intervjun gick och att jag faktiskt tror att jag har en chans att få jobbet. Vet inte hur många de tog in på intervju, men jag gjorde mitt bästa för att charma mannen som intervjuade mig.

Ska försöka sova nu och tänka "glada" tankar, men det är inte så lätt när jag inte vet varför han inte hört av sig...

070913 Vill ha honom hos mig!

Satt här vid datorn och kom på att jag skulle bli rätt ledsen om min dagbok/blogg skulle försvinna av någon anledning. Jag har aldrig tidigare skrivit dagbok, så detta är nytt för mig. Så nu har jag kopierat in alla inlägg i ett dokument och det hela resulterade i 35 A4:a sidor! Tror knappt det är sant.

Igår missade jag min Älsklings samtal. Jag hade helt enkelt glömt mobilen hemma och varit iväg på middag hos mina föräldrar. Ångrade då att jag inte åkt hem och hämtat den, för jag hade verkligen uppskattat några snälla och ord.

Men ikväll fick han tag i mig. Vi satt och pratade länge. Jag ville inte lägga på luren ikväll, det spelade inte så stor roll att vi inte hade så mycket att säga, utan känslan av att ha honom "nära" betyder så otroligt mycket.

Personligen känner jag mig så otroligt misslyckad just nu i och med att jag inte har något jobb. Jag ligger i som en liten iller. Har en intervju i morgon, en på måndag och ytterligare en på tisdag. Känner inte att jag kan göra mer just nu...

070912 Krisdagar

Igår kom den, krisen som jag visste vid det här laget skulle komma. Nu är vi precis mitt i mellan 2 leavar (det är mycket svengelska i soldaternas uttryck...) och då är det som värst. Mejlade till honom och bad att han skulle ringa. Bara någon timme senare hade jag honom i luren, lugn, trygg och lite kärlekskrank. Att få prata med honom fungerar precis lika bra som att ta en valium. Min stress lägger sig och vi kan prata om framtiden och om att han faktiskt kommer hem om ca 3 veckor. Den här omgången var det 6 veckor mellan leavarna och det kan ibland kännas som en evighet.

Så nu är det bara att härda ut de närmsta dagarna, för jag vet att snart vänder humöret och jag börjar se slutet i tunneln. När det börjar närma sig 2 veckor då börjat längtan och fjärilarna i magen komma.

Kom på mig själv att titta i kalendern när hans leave efter den som kommer nu skulle vara och insåg att det inte kommer fler, utan han kommer hem för gått! Har nog inte insett att vi faktiskt är på sluttampen av missionen...

11 September

Jag minns så väl den dagen då flygplanen flög rakt in i tornen. Jag satt på kontoret och jobbade och lyssnade på radion. Jag förstod nog inte först vad som hade hänt, utan gick och satte på TV:n och då insåg jag tragedin.

Nu har det gått några år, men denna dag är för mig förknippad med rädsla för vad människor kan göra mot andra människor. Jag skulle aldrig valt att flyga denna dag, med rädsla för vad som kan hända. Tänk att en viss grupp människor kan sätta en hel värld i skräck.

Som ett "brev på posten" läser jag på mil.se att det har varit ett mindre attentat mot en finsk Isaf-styrka. Allt gick bra enligt rapporten. Jag hoppas verkligen inte det händer något mer idag.

070910 Självisk

Har idag haft migrän. Det var länge sedan sist och jag vet att det är en reaktion pga stress. Så när han ringde mig idag så tyckte jag mest synd om mig själv. Ville att han skulle komma hem och ta hand om mig och finnas där för mig. Frågade faktiskt inte så mycket om hur hans dag varit. Han har ändrat sin dagsrytm med att lägga sig mycket tidigare än vad han gjort tidigare. Jag hör på hans röst hur trött han är och att han har stort behov av att komma hem och vila.

Känner att jag rätt trött på situationen med att ha honom så långt borta. Jag vill ha honom här hemma vid min sida. Känner mig som om jag vore singel. Självständig och utan att behöva ta hänsyn till någon här hemma utan gör det som faller mig in.

Längtan är jobbig just nu. Vill bara att missionen ska ta slut!

070909 Jobbigt med avståndet

Helgen har varit bra. På lördagen var jag till en kompis landställe och på söndagen var jag iväg första gången på en kurs som jag valt att gå. Kursen är två dagar i veckan och jag känner verkligen behov av att komma hemifrån och träffa nya vänner.

På kursen så visade det sig två stycken av deltagarna varit iväg på mission, den ena 3 gånger! Han har idag 3 barn och fru, så jag kunde ju inte låta bli att fråga om han var intresserad av att åka igen. Svaret var nej pga familjesituationen, men det var helt klart att han skulle vilja åka iväg igen.

Under helgen har jag fått flera korta samtal från Afghanistan. Det är skönt, men just nu så känns han så otroligt långt borta. Med det menar jag inte bara i mil utan även i hjärtat. Nu är vi snart tidsmässigt halvvägs till sista leaven och då är det som jobbigast. Jag hoppas att det vänder om några dagar, så jag kan åter se ljuset i tunneln.

070908 Tiden går...

Var igår på ytterligare en intervju. Visst är det kul att jag kommer så långt att jag får gå på intervjuer, men det är ett fast jobb jag vill ha!

Mejlar min lilla Gubbe rätt så ofta just nu. Ibland är det väldigt dåligt på svarsfronten. Han har mycket att göra om dagarna och hinner inte svara och det gör mig inte så mycket, bara han läser mina rader och förstår hur mycket jag längtar efter honom så är jag nöjd.

Jag har ju försökt att skriva handskrivna brev lite då och då. Fick då veta att jag är en av de flickvänner som skriver flest brev. Blev jätteförvånad, för så många brev har jag inte skickat! Trodde alla kärlekskranka tjejer och killar skrev ett litet brev eller kort lite då och då?

Nu har vissa befäl från nästkommande mission kommit till Afghanistan för att se hur saker och ting går till. Detta var verkligen ett bevis på att FS13 mission närmar sig slutet. Tänk, nu är det bara cirka två månader kvar... (och en sista leave har vi kvar!)

070905 Brevet

Idag när jag kom hem låg det en överraskning i brevlådan. Ett brev från Afghanistan! Jag la det på köksbordet och njöt av att bara se på det. Med lite pirr i magen öppnade jag det en stund senare och läste. Det var inte ett långt brev, men det som stod där betyder så otroligt mycket för mig. Tänk att några rader kan göra en så glad!

Jag har under missionen försökt att skicka ett litet brev då och då till honom. Jag inser själv vad otroligt uppskattat det är att få ett handskrivet brev och inte ett mejl via internet.

Vi pratade kort nu i kväll. Han var rejält trött och skulle lägga sig tidigt. Jag har helt gått ifrån min regel att prata varannan dag, nu är det varje dag som gäller! Framför allt har det blivit så sedan jag blev arbetslös och inte har så mycket för mig på dagarna... jo jag sitter framför datorn och söker jobb, men det sociala har minskat radikalt, vilket inte är så roligt...

070905 Anställningsintervju

Har i veckan varit iväg på två intervjuer. Jag har sökt olika administrativa tjänster tex som assistent, kontorsansvarig, löneassistent mm.

Det ena jobbet var ett riktigt skitjobb. När arbetsgivaren ringde och berättade om jobbet så lät det intressant, men ju mer jag frågade om arbetsuppgifterna så insåg jag att ett mer monotont jobb får man leta efter.

Det andra jobbet var klart mer intressant. Ett företag med ca 15 anställda. Ljusa och trevliga lokaler och framförallt bara ca 8 km från min bostad. Intervjun gick bra och de sa att de skulle höra av sig om några dagar, så jag håller tummarna.

I Afghanistan är allt lugnt. Nu kommer de sist hem från deras andra leave och snart åker vissa hem för den tredje och sista leaven. Fick igår höra ett preliminärt datum på när han ska komma hem i november. Det är cirka en vecka tidigare än jag trott tidigare och för mig känns det helt underbart. Vi får se om datumet står fast eller blir ändrat?

070903 Kärlek på avstånd

Nu är det nästan 2 veckor sedan han åkte tillbaka till Afghanistan. Igår pratade vi länge. Jag reflekterade över att vi faktiskt satt och småpratade om allt och ingenting. I och med att jag inte har något jobb just nu, så är funderingarna om jag ska söka jobb i hans hemstad eller min. Vad vill vi när han kommer hem? Är ett samboförhållande inte på sin plats nu efter ett 9 månaders distansförhållande?

Jag har under veckan som passerat varit rätt ledsen, men han har verkligen funnits där för mig. Han har ringt när jag minst anat det, om så bara några minuter. Det är en lustig känsla, men bland känns han så otroligt långt bort och ibland så nära. Det är bara den där varma famnen som fattas mig...

När vi pratades vid så frågade jag om allt var lugnt och han svarade att det var lugnt. När jag sedan satte mig vid datorn så läste jag att det varit ett bombattentat inte allt för långt från den svenska campen. Blev besviken på att han inte sagt som det var och vad som hänt, samtidigt vet jag att han inte vill oroa mig i onödan. Det är svårt att ha en rak kommunikation när jag egentligen inte vill veta alla detaljer. I vilket fall så lät han lugn och trygg, så det smittade av sig lite, men oron är tillbaka...

Förhindra missförstånd och avundsjuka

Har idag haft en jättetrevlig dag på landet med en ny manlig vän. Jag träffade honom för några veckor sedan och vi delar bla glädjen och intresset av att vara ute i skog och mark. Han bjöd in mig till hans landställe och vi var ute och plockade kantareller i det fina vädret.

Han undrade om jag inte skulle stanna över natten, men jag avböjde erbjudandet. Jag har tagit till mig något som jag läst på soldat-forumet, nämligen att inte sätta mig i en situation som min pojkvän kan uppleva som jobbig. Sanningen är nog att jag istället vände på frågan. Skulle jag vilja att han sov över hos en tjejkompis om jag var bortrest? Svaret på den frågan om jag ska vara ärlig är nej. Så av den anledningen körde jag 15 mil till min kompis landställe och sedan på kvällen de 15 milen hem igen.

Jag hade tidigare frågat min pojkvän om vad han tyckte om att jag åkte iväg till min kompis landställe och han tyckte det var helt okej. Jag är jätteglad för svaret, men valde att agera på ett sätt som inte på något sätt skulle leda till missförstånd eller avundsjuka.

070901 Hur kan de göra så?

Får läsa nu på morgonen att Korea betalat 2 miljoner dollar till talibanerna för att de skulle släppa gisslan. Hur har de tänkt då? Hur många fler människor kommer att dö nu när de har råd att köpa ännu mer vapen och utrustning. Vad har de lärt sig? Att det lönar sig att ta gisslan!

Läste även att i östra Afghanistan, där hade talibanerna försökt att skicka in raketer på Amerikanska campen, men missat och civilbefolkning hade dött.

Jag som faktiskt mådde rätt bra! Nu vill jag endast ha hem honom. Jag som igår tyckte 2,5 månad var en kort tid, nu känns det som ett år...

070901 Mitt i natten

Klockan har precis passerat midnatt. Sommaren är över och nu återstår endast några fina kvällar och sedan är hösten här. Idag är vi inne i September månad och jag är otroligt lycklig över att det endast återstår ca 2,5 månad av missionen.

Ikväll hade vi bokat en telefondate, men jag valde istället att åka iväg till en kompis. Jag mejlade honom och bad att han skulle ringa på mobilen, men inget samtal kom under kvällen. Direkt började jag hitta på olika anledningar till varför han inte hört av sig. Kanske han fick ändrade planer och inte kunde ringa? Kanske han inte ville störa mig när jag var iväg till min kompis? Så fort jag kom hem nu ikväll så satte jag på datorn och där fanns svaret. Han hade inte lyckats få någon linje på telefonen och gav tillslut upp och mejlade istället. Daten är nu uppskjuten till i morgon.

070830 Ändrat beteende

Funderar lite över hur mitt eget beteende har förändrats sedan han först åkte iväg. Som tur är så har det varit rätt så lugnt i norra Afghanistan, vilket det inte har varit nere i södra delarna. Detta har gjort att jag nu känner mig lugnare och mår mycket bättre psykiskt.

De första två månaderna tittade jag på mil.se flera gånger per dag. Det var det första och sista jag gjorde om dagarna. Om jag inte fick något mejl på ett dygn eller han inte hörde av sig så tänkte jag direkt det värsta. Så är det inte längre.

Jag har med tiden insett att saker och ting händer där nere som han inte kan styra över och det innebär inte att något speciellt har hänt. Ibland kommer han inte ut på telefonlinjen, trots att han har försökt en massa gånger. Ibland dyker något oväntat upp som måste åtgärdas med en gång. Det kan vara att hjälpa till med uppgifter som normalt inte ingår i hans arbetsbeskrivning, men som han måste hjälpa till med. (Undrar om de har någon arbetsbeskrivning? Inte vet jag?)

Jag har lärt mig att inte ta något förgivet vad gäller vår kommunikation, utan det är bara och vänta... Jag är så glad att han då kan ringa på mobiltelefonen. Det finns inget bättre än att få höra hans röst, om det så bara är för några minuter. De minuterna gör så att dagen blir lite bättre eller att jag sover lite djupare på natten.

Mina tankar idag går till de familjer som idag äntligen får återse sina kära som talibanerna tog som gisslan.

070829 Medalj till oss här hemma?

Har förstått att alla våra soldater får en Nato-medalj att pryda uniformen med. Måste erkänna att jag endast sett min pojkvän i uniform ett par tillfällen och jag tycker då att han är den stiligaste mannen på jorden.

Då jag med intresse följer tråden "Hur tänker han" på forum.soldf.com, så har jag själv börjat fundera lite. De skriver vid flera tillfällen att man gör mission tillsammans, både mannen och kvinnan. För finns det inget stöd hemifrån så kan den ena partnern inte ge sig iväg på mission.

Jag tror det finns ett talesätt som säger "Bakom varje framgångsrik man finns en stark kvinna".

Funderar på att ta fram ett tygmärke för oss som är kvar här hemma. Det kanske ska stå i stil med: FS13 Jag stöttar min man i Afghanistan eller FS13 Jag gör mission med min man i Afghanistan.


Man kanske ska ta fram en missionsring för oss kvinnor? Finns det ett intresse?

Jag har kommit på mig så många gånger att jag är så otroligt stolt över att han är i väg och gör världen lite bättre att leva i. Senast idag stötte jag på en vän jag inte träffat på länge. Jag berättade att jag träffat en underbar kille och på frågan vad han arbetade med svarade jag "han är soldat i Afghanistan". Förut så visste jag inte riktigt hur jag skulle svara, men nu ger jag raka besked med stolthet i rösten.

070828 Arg och besviken

Är så otroligt arg och besviken. Jag brukar verkligen inte använda mig av ord som arg, men idag är det befogat. Min chef har sedan ett halvt år tillbaka gett sken av att jag skulle få fortsätta arbeta hos dem. Jag frågade lite försiktigt innan sommaren hur det skulle bli, men han gav bara ett flummigt svar och gick sedan på semester. Idag, två dagar före projekttidens slut berättade han att så var inte fallet och att jag inte skulle få jobba kvar. Jag som trivts jättebra med arbetsuppgifterna och kollegorna. Så nu står jag med en pojkvän i Afghanistan som jag hoppas ska bli min sambo när han kommer hem och inget jobb. Är totalt livrädd för att bli arbetslös och driva här hemma.

Jag mejlade till min pojkvän och några timmar senare så ringde det i mobilen. Jag fick chans att prata av mig lite, vilket var skönt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lösa framtiden på ett bra sätt. Ska jag söka jobb i hans hemstad och bo där utan honom tills han kommer hem eller ska jag söka jobb i min hemstad? Vad kommer hända när han kommer hem? Hur kommer vi att trivas med varandra när vi kommer att bo under samma tak? Vi kom fram till att vi nu varit tillsammans i över 6 månader. Det känns ibland skrattretande hur få dygn vi spenderat tillsammans under detta halvår. Det som jag i alla fall vet, det är hur mycket jag tycker om honom! Resten får lösa sig...

Blev erbjuden att gå på bio ikväll, vilka goa vänner jag har!

070827 Nästan en vecka

Idag är det nästan 1 vecka sedan han åkte tillbaka. I flera dagar har det känts som om han när som helst skulle komma in genom ytterdörren, men så är inte fallet... Precis när jag vant mig att ha honom hemma, ja då åker han iväg. För varje leave, eller för varje timme som jag får spendera med honom så känns bara allting helt rätt och jag vill bara ha mer.

Så nu kommer ensamheten smygande. Trots telefonsamtal så vill jag ju ha honom här hos mig. Jag funderar rätt mycket över framtiden och det som skall komma.

Frustrationen över att han är så långt borta och inte här hos mig. Jag har mycket i mitt huvud just nu som berör mitt jobb. På tisdag ska jag få veta om jag får fortsätta jobba på mitt arbete eller inte. Tanken på att bli arbetslös och gå hemma och fundera och längta är inget jag vill vara med om, så jag går här nu och oroar mig. Just nu hade jag behövt en kram och stöd... men han är inte hemma.

Jag mejlade honom och skrev att jag faktiskt inte mådde så bra ikväll och vem ringer då sent på kvällen för att lyssna och trösta på bästa sätt. Tårarna bara trillar ner för mina kinder ikväll och jag kan liksom inte sluta. Jag trodde jag hade allt under kontroll, att jag vid det här laget vet hur jag kommer reagera, men sanningen är den, att jag vill inte mer. Jag har totalt tröttnat på min situation och ensamheten. Jag känner mig så otroligt självisk och skäms över mina egna tankar och reaktioner, men jag orkar inte hålla tillbaka och berättar för honom hur jag känner.

Han frågar lite oroligt om jag inte tror på en framtid tillsammans längre, men det är det det hela handlar om. Jag vet att vi klarar oss igenom missionen men jag vill inte vänta längre! Frustrationen är enorm! När klockan passerat midnatt i Afghanistan börjar jag få lite dåligt samvete att han inte ska få tillräckligt med sömn och vi säger godnatt.

Ska försöka sova nu, men det blir nog svårt att somna.

070824 Tråkigt att sitta hemma

Satt här hemma denna fredagkväll och hade tråkigt. Ringde en kompis och vi åkte spontant in till city och åt glass. Ikväll är säkert en av de sista varma kvällarna denna sommar. Vi promenerade längs med vattnet och småpratade och njöt av de ljumma vindarna.

Min pojkvän hade ringt tidigare på kvällen och berättat att Fältartisterna hade varit mycket uppskattade och det blev tydligen en sen kväll. Artisterna skulle även iväg och underhålla de soldater som inte var inne på campen. Gissar att det måste kännas riktigt trevlig att få lite underhållning för de som ligger ute i fält. (eller vad det kallas ute i öknen?) Själv så uppskattar jag så otroligt bara att sitta vid en öppen eld och någon sitter och spelar gitarr.

Eftersom många har mejlat mig privata kommentarer på bloggen, som de inte vill publicera utan de har skrivit lite stöttande ord till mig, så har jag valt att skaffa en mejladress.

Så om du vill, så kan du skriva till mig på krigar_prinsessan@hotmail.com

070824 Anhöriga till soldater/officerare sökes

Anhöriga till soldater/officerare sökes!

Var med och bidra till en bok för anhöriga!

Cesilia Karlsson är anhörig till en officer i utlandstjänst. Hon har konstaterat att det finns mycket litet information och stöd för anhöriga som berör utlandstjänsten. Detta vill hon råda bot på och planerar därför att skriva en bok i ämnet.

Hon söker därför nu kontakt med andra anhöriga. Boken ska innehålla”dagböcker” från andra som är hemmavarande kombinerat med coachande övningar i hur man på bästa sätt tar vara på tiden som anhörig och skapar sig en ”egen resa”. De som deltar i projektet kommer få ta del av coachingövningarna och möjlighet att utveckla sig själva undertiden!

Intresserad? Hör av dig till Cesilia Karlsson om du vill vara med och berätta din historia!

e-mejl: myself.se@hotmail.com

070823 Rutin

Jag börjar få rutin på det här nu! Idag var det städdag, vilket innebär att plocka bort alla spår från "honom". Det är ju rätt enkelt för mig då vi inte bor ihop. Han frågade rätt gulligt under leaven om han inte kunde få en "egen" låda att ha sina saker i. -Självklart, tänk att jag kunde bli så glad över en sådan fråga!

Nu på kvällen har jag tvättat och jag kan inte låta bli att tycka att det är underbart att hans kläder ligger blandade med mina i tvättkorgen. Jag skrattar lite åt det hela, då denna känsla snabbt kommer att försvinna då vi flyttar ihop. (För jag tror det blir så när han kommer hem!) Visst vill man dela vardagen med sin Älskling, men mera tvätt är ju inte så roligt.

Fick ett kort samtal nu vid middagstid. Han var framme och resan hade gått bra. Ikväll skulle det spelas musik och de skulle ha det trevligt. Om jag förstod det hela rätt så kom det sångbegåvade artister från Sverige för att pigga upp dem där borta.

070823 På kvällen o morgonen

Det kändes faktiskt inte speciellt tomt att komma hem till lägenheten igår kväll. Jag lagade en god middag och satte mig och tittade på TV i lugnan ro. Mobilen har under det senaste dygnet vibrerat titt som tätt då jag fått små sms när han mellanlandade runt om i världen.

Det är nu tredje gången vi fått ta farväl av varandra, vilket betyder att det endast är en gång kvar, efter den sista leaven. Så nu har vi påbörjat den näst sista etappen. Visst känns det långt till november, då missionen äntligen är slut, men det känns ändå som inom räckhåll.

Nu på morgonen när jag vaknade så var det tyst och tomt. Jag som precis vant mig vid att ha honom vid min sida, både dag och natt. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans dessa dagar och det känns skitjobbigt att gå tillbaka till jobbet och vardagen. Ibland känns hans hemkomster som en härlig dröm och sedan vaknar jag upp och han är borta.

070822 Åter ensam

I morse åkte han. En puss och kram och sedan var jag ensam i min lägenhet igen. Han åkte rätt tidigt på morgonen så jag kröp ned i sängen igen och sov en stund till innan det var dags att göra mig i ordning för att gå till jobbet.

För första gången så känner jag ingen större oro över att han ska tillbaka till Afghanistan. Jag har nu lärt mig hur jag ska hantera vissa situationen och vet vilka jobbiga perioder som kommer att dyka upp. Speciellt jobbigt är det när man är på halvtid, mellan leavarna. För första gången så bröt jag inte ihop när han åkte och inga tårar kom farande längs kindera.

Kanske hade mitt lugn även att göra med den artikel som Mats Danielsson, chef för den svenska styrkan i Afghanistan skrivit. Han skrev nämligen ungefär det samma som min pojkvän berättat för mig. De båda beskriver läget om rätt lugnt och då blir även jag lugn.

Så nu är det bara att vänta på att han ska höra av sig. Jag är nog alltid lite på spänn när nära och kära är ute och flyger, så det är skönt att få det där samtalet som bekräftar att de är framme och mår bra.

070820 Snart åker han

Det är måndag och dags att återgå till jobbet. Kunde inte vara ledig fler dagar. Det är tungt att gå upp på morgonen och ge sig iväg när jag vill spendera varje minut med "honom".

Den sista veckan har varit som en dröm. Vi har bara gjort mysiga och roliga saker. För varje dag som går så lär vi känna varandra lite bättre. Det är ännu så mycket som vi inte hunnit med.

Ikväll är vi bjudna till min bror och hans familj. Vi ska grilla och ha det mysigt med deras två underbara flickor. Jag försöker, trots den lilla tid han är i Sverige, att han får chansen att träffa min familj och umgås lite med dem. Jag har lite svårt att dela med mig, när jag i själva verket bara vill ha honom för mig själv.

Vi har nu varit tillsammans 6 månader. Jag vet ärligt inte om det räknas? Om jag tittar i kalendern så är det 6 månader, men om jag räknar dagar som vi träffats så vågar jag inte tänka på hur få veckor det verkligen är. Ibland känns det som vi pratar mer med varandra när han är i Afghanistan än när han är här hemma. Så på så sätt så har vi lärt känna varandra rätt väl under dessa månader.

Snart åker han tillbaka... och det gör ont i hjärtat. Försöker att inte tänka på det så mycket.

070818 Trodde det jobbiga var över!

Vad kul att få kommentarer från andra i samma situation som jag sitter i. Snart är leaven över och jag blir ensam igen. Intressant att vi känner så olika. Funderar på hur det kommer att kännas efter tredje leaven. Jag gissar att det kommer vara jättesvårt att "släppa" iväg honom. Jag vill ju bara att allt ska vara över och att vårt gemensamma liv ska börja.

Känslorna är så blandade, ibland känns det som om dessa 4 månader gått snabbt och ibland helt tvärt om, som om det har varit de längsta i mitt liv.

Jag har självklart planerat in roliga saker som jag ska göra nu under hösten. Bland annat har jag bokat in en kurs två dagar i veckan, så jag ska hålla mig sysselsatt.

Det enda som jag vet just nu är i alla fall hur mycket jag stormtrivs med honom när han är hemma. Även om de närmsta 3 månaderna kommer vara jobbiga så tvekar jag inte en sekund på att vår kärlek klarar det. Jag längtar så efter 2008, då börjar vårt gemensamma liv!

070817 3 månader kvar

Det är ännu inte bestämt exakt när han kommer hem från Afghanistan. Det ska ju vara en överlämning till nästa gäng och de måste få en chans att lära sig alla rutinerna. Soldaterna kommer ju hem på olika dagar och jag hoppas ju att just min pojkvän ska sitta på första planet hem. Sanningen blir säkert att han åker sist och ser till att överlämnandet sker så perfekt som det kan bli.


I vilket fall så är det beräknat att han kommer hem någon gång i mitten av november. Så nu är det mitten av augusti, vilket innebär att han har "endast" 3 månader kvar och har varit borta i 4 månader.


Nu är ju frågan, har vi passerat det jobbigaste eller är det jobbigaste kvar?

070815 Tillsammans = härligt

Oj, vad vi njuter av Sverige och varandra. Vi fikar, promenerar i det fina och regniga vädret, träffar vänner och familj. På kvällarna har vi hunnit med flera grillkvällar bla med hans bror som jag fick träffa för första gången.

Jag är förvånad att han orkar med att vara så aktiv hela dagarna. Jag trodde ju att han skulle vara supertrött, men det är faktiskt han som bokat in de flesta trevliga aktiviteter som vi gjort tillsammans.

Jag försöker att inte tänka på att vi endast har några dagar kvar innan han åker, men de finns där i tankarna hela tiden...

070814 En ny kontakt

Har via denna blogg fått lite kontakt med "Steffanie". En tjej som varit iväg till Afghanistan och vet hur det är att vara där borta. Hon har valt att i sin blogg ta upp lite om det där att vara soldat på http://www.steffanie.net/archives/2007/08/att_vara_anhoer.html

Det är så otroligt roligt att få läsa om gemensamma, men även privata erfarenheter, tankar och upplevelser.

Det vore så kul om fler skulle skriva kommentarer och ge er till känna i bloggen. Statistiken säger att det är cirka 100 personer om dagen som är inne och tittar och läser på bloggen, så ett visst intresse finns...

-Här i Sverige är kärleken på topp just nu!

070812 Fest och frågor

Visst la han märke till mina förändringar i min lägenhet. Han sa "Har du bytt gardiner?". I själv verket hade jag ju bytt soffklädsel, men det spelar inte så stor roll för jag är inte den som är superobservant på saker och ting heller.

Igår var vi bjudna till en kompis som hade inflyttningsfest. Det var första gången som "vi" var bortbjudna tillsammans till en av mina kompisar.

Jag hade inför denna kväll planerat att ha min nya klänning, den lilla svarta! Jag var inte riktigt beredd på att han skulle reagera som han gjorde när jag tog på mig min klänning, men låt mig säga så här, han tog inte ögonen från mig på hela kvällen.

Vi hade det jättetrevligt med grillning, vin och trevligt folk. Flera av gästerna visste ju att min pojkvän var stationerad i Afghanistan och det blev många frågor om hans "jobb".

Det som slog mig var att dessa människor hade fler frågor om hur det är att jobba som soldat än hans egna familj. Kanske är det svårt som familjemedlem att fråga sådant som man är nyfiken på, men samtidigt är lite rädd för vad man får för svar?

Många frågade saker som "Hur är läget där nere? Vad driver dig att ta ett sådant uppdrag? Vad har du i lön?" Ja här fanns ingen som skämdes att fråga saker och ting och de var tydligt att de var nyfikna, för det är inte så ofta vi i Sverige får sitta ner och prata med någon som självmant väljer att åka iväg och arbeta som soldat.

Vi hade en superkväll och njöt av en av sommarens sista fina kvällar och att få vara tillsammans.

070811 Han kom hem

Så kom dagen och jag stod där på stationen och väntade. Det var fler tjejer där och jag undrade om de också stod och väntade på sina respektive. Ville egentligen gå fram och fråga då jag hade tyckt att det varit roligt att prata med någon i samma situation som jag, men jag lät bli.

Han visste ju inte att jag tänkt att möta upp honom, men gissa om han blev glad när jag stod där och väntade på honom. Precis innan han var framme hade han ringt mig på mobilen och min puls gick upp och jag riktigt kände hjärtat bulta. Efter en sådan lång väntan så höll hjärtat på att brista av längtan och förväntan.

Resten av dagen spenderade vi tillsammans i sommarsverige som mest bestod av regn, men han njöt både av regnet och att vara hemma hos mig i Sverige.

- Jag känner mig så otroligt lycklig och tacksam för att jag funnit denna fantastiska man!

070809 Leave i morgon

I morgon kommer han alltså hem. Jag har jobbat idag och har inte kunnat låta bli att gå omkring med ett leende på läpparna hela dagen lång.

Oj, vad jag har pysslat hemma! Det är ju mycket jag vill fixa och göra innan han kommer hem. Det är ju skönt att sådant som städning och tvättning av kläder och sådant är klart när han kommer, så vi får så mycket tid tillsammans som möjligt.

Så nu har jag fejat och fixat hemma. Ville göra en förändring här hemma och beslöt att byta klädsel på mina soffor. Så från att ha vita soffor så har jag nu blåa, undrar om han i huvudtaget kommer att märka något?

Nu är det nybäddat i sängen, naglarna målade och kläderna utvalda som jag tänker ha på mig när jag möter honom. Har valt att ha en sommarklänning på mig. (Jag kan berätta att han inte sett mig i klänning förrut, så jag tänkte att det kanske skulle vara lite uppskattat. Får se om jag har rätt?)

Min plan är att åka till stationen och möta honom där. Jag har tagit ledigt från jobbet, vilket han inte vet om, så jag hoppas han blir glad när han ser mig?

070809 Problem

Under den sista veckan har bloggen inte fungerat och saker som jag skrivit har försvunnit eller kommit på fel plats. Men nu tror jag att bloggen fungerar igen.

Igår hade jag ett underbart samtal med min pojkvän. Samtalet avslutades med meningen - Vi ses i övermorgon! Så nu äntligen så kommer han hem på den andra leaven. Vi har planerat in en massa roliga saker och ska träffa rätt mycket vänner. Bla ska vi på fest hos en av mina kompisar och det ska bli så roligt att få "visa upp" honom.

Jag är otroligt nervös och längtansfull. Så nu ska jag fixa det sista hemma så att jag är färdig med alla hembestyr tills han kommer hem.

070805 Snart leave nr 2

Tänk, nu är vi inne i august och missionen ser inte längre ut som en lång evighet.

Äntligen närmar sig nästa leave på riktigt! Idag sa han att han skulle börja packa. Sist så hade han mycket att göra tills sista sekund på campen, så det var knappt med tid att få med sig de saker han ville ha hem.

De sista dagarna har vi inte hörts av så mycket. Han har haft fullt upp och jag har haft mycket på jobbet och på fritiden.

Tanken på att han snart ska komma hem gör så att jag får fjärilar i magen, längtan är helt otrolig!

070731 Kidnappningen

Idag går mina tankar till de människor som blivit kidnappade i Afghanistan av talibanerna. Vilket fruktansvärd situation de befinner sig i och deras familjer måste vara sjuka av oro.

Jag pratade med min pojkvän igår. Det var ett kort samtal och vi valde att inte nämna de jobbiga saker som pågår i landet. Ibland orkar vi inte prata om jobbiga saker utan pratar om roliga saker, saker som vi ska göra tillsammans, när han äntligen kommer hem...

Nu närmar sig äntligen hans andra leave och jag är fullt upptagen med att räkna dagarna och timmarna tills det efterlängtade mötet.

070729 Snabbsamtal

Pratade med honom kort ikväll. Han hade haft fullt upp och ville bara ringa och lite kort till mig. Själv så hade jag faktiskt valt att inte åka hem för att invänta det efterlängtade samtalet utan varit kvar på min kvällsaktivitet lite längre än vanligt. Det är skönt att han kan ringa på mobilen, så att han lätt kan få tag i mig när han har chans att ringa.

Har reflekterat över att sedan han åkte iväg efter första leaven har vår kommunikation blivit bättre. Vi har lättare att ta hänsyn och förstå varandra. Inga missförstånd har uppstått och nu går jag bara och längtar på att han skall komma hem på sin andra leave.

070726 Tillsammans och ensam

Ville inte lägga på luren igår, men han var trött och ville gå och sova. Jag ville ha honom "kvar" en liten stund. Jag känner mig tom och ensam just nu. Det känns som att ha en telefonkompis! Jag lever mitt liv och han sitt. Jag träffar nya och gamla vänner och hittar på en massa roliga saker här hemma. Det är ju sommar så saker som att åka in till stan och fika eller ta en öl på kvällen, hör ju till.


Sanningen är ju det att jag önskar att "han" vore vid min sida och gjorde alla dessa roliga saker tillsammans med mig. Längtar även efter att få presentera honom för mina vänner. Det är ju så att när han väl är hemma så gör vi saker bara han och jag, träffar varandras familjer, sedan är leaven slut och han åker iväg igen.


Inser att jag kommit in i en slags rytm som innebär att jag går igenom olika "kriser" mellan varje leave. Ibland känns allt bara toppen, andra dagar inte...


Längtar så otroligt efter att han ska komma hem NU!

070722 Dagen blev förstörd

Här om dagen, i lördags, en dag då jag kände på mig att min pojkvän skulle ut och åka på en längre tur, så visar min pappa mig en artikel i Dagens Nyheter om Afghanistan. Artikeln handlade om koreaner som blivit kidnappade av talibaner. Talibanernas plan verkar vara att skrämma bort alla som inte är Afghan för att på så vis få bort insatsstyrkorna. I artikeln framgick att talibanerna hade invånarnas stöd, något som jag känner mig väldigt tveksam till. De indikationer som jag får är att invånarna uppskattar soldaternas närvaro och den trygghet som de för med sig. Tyvärr kommer ju alltid civila i riskzonen när extremister med vapen springer omkring på gatorna och då är det lätt att skylla på insatsstyrkorna och inte se till vad orsaken var från början.


Detta var det första jag fick veta denna lördagsmorgon. Jag blev jättearg på min pappa då jag verkligen sagt att han inte ska visa mig sådana artiklar.

Min plan för denna dag var att spendera många timmar i solstolen och verkligen njuta av det vackra vädret och så blev det. Även om mina tankar var hos "honom" så lyckades jag få till en snygg solbränna. (Han kommer ju hem snart och vill ju inte vara helt kritvit!)


Senare på kvällen så ringde min pojkvän och vi hade ett långt samtal. Allt hade varit bra under dagen och flaggan var firad i topp sedan flera dagar tillbaka! (otroligt skönt att höra!)

070721 Korta samtal!

Har de senaste dagarna fått korta samtal från Afghanistan. Antingen så har jag varit iväg och gjort saker, vilket har resulterat i att vi inte kunnat prata så länge eller så har han varit så trött att han bara ringt kort för att höra att allt är bra med mig.

I vilket fall så känns det så otroligt bra att få dessa samtal, även om de bara varar några minuter. Vi fokuserar mycket på framtiden, på kommande leave och roligheter som vi ska göra när han kommer hem.

Tycker att den första perioden fram till första leven var helt otroligt superjobbig. Jag var konstant orolig och funderade mycket över var vi hade varandra när han väl kom hem. Men efter första leaven så känns allt bara helt fantastiskt bra mellan oss och jag är nu så glad att vi kommit så långt in i missionen.

070719 Trött och sliten

Han ringde igår som vi avtalat. Han ringde tidigare än vad han brukar och jag hade precis kommit in genom dörren. Jag hörde direkt på rösten att han var otroligt trött. Han hade haft ett långt och krävande arbetspass och nu ville han bara gå till baracken och sova. Jag gjorde ett tappert försök att prata lite om vad jag gjort bara för att få honom att tänka på lite annat, vardagliga saker, men det var helt lönlöst. Upplevde det som han var så trött att han knappt hörde vad jag sa, så vi sa godnatt och han lovade att snart höra av sig igen.

070717 Sjuk

Jag har varit sjuk och skrev ett litet mejl till "han" där långt borta och beklagade mig. Vem ringer då tidigt på morgonen bara för att höra hur jag mådde? Han kanske inte är här hemma hos mig, men han gör allt för att vara så "nära" han kan. Visst hade det varit mysigt med en pojkvän som kommit med en kopp te till mig när jag låg där i sängen och var sjuk, men jag får nöja mig med ett samtal tillsvidare.

Under de sista dagarna så har vi pratat en hel del i telefonen. Vid ett tillfälle när han ringde på min mobiltelefon sa han - Åh, jag hör fåglarna! Nu längtar jag verkligen hem. Jag hade verkligen inte funderat på att några pipande pippifåglar skulle trigga hans hemlängtan, men tydligen är det ont om fåglar i öknen!

Jag hörde på nyheterna att det "hänt" saker i Pakistan, på gränsen till Afghanistan. Jag valde att inte säga något. Vi har vid det här laget gjort en liten tyst överenskommelse som innebär att han endast berättar saker och ting för mig som verkligen har påverkat honom. Att det händer små incidenter då och då det har jag förstått, men det är inget jag behöver få veta.

070713 50% snart avklarat

Nu börjar vi närma oss halvtid och har snart betat av halva missionen.

Allt är bra, faktiskt oförskämt bra mellan mig och min pojkvän. Det är bara det att ibland när längtan är som värst så känns avståndet mellan oss helt fruktansvärt.

Vi pratar ju mycket i telefonen, men det kan ju inte jämföras med en kram!!

Jag har inte så mycket att skriva just nu, vilket för mig är otroligt positivt. Det innebär att läget är förhållandevis lugnt i Afghanistan. Jag känner mig rätt så trygg och är inte så orolig. Jag och min pojkvän har en bra dialog och vet vart vi har varandra.

Den sista veckan har jag faktiskt inte spanat efter nyheter på olika hemsidor från Afghanistan. Jag känner mig för första gången lugn inför hans uppdrag.

Det som hade gjort situationen ännu bättre för mig, vore om vädret varit bättre här hemma. Jag är en sådan person som totalt älskar sommar och värme, men det bara regnar... Jag hade ju tänkt att vara snygg och solbränd när han kommer hem nästa gång, men det får jag nog glömma.

Jag tror att det blir svårt att få med honom på en solsemester när han kommer hem... då han verkar rätt trött på värmen...

070711 Ensam

I förrgår pratade vi länge. Jag är så otroligt tacksam för att min pojkvän får och kan ringa mig så ofta som han gör.

Allt verkade bra med honom och han trivs med sina arbetsuppgifter. Vi pratade mycket om framtiden. Vi tar ofta upp samma saker, men det är ett sätt att bibehålla glöden och framtidslängtan. Det är ju så mysigt att få prata om sådant som vi kommer att kunna göra när han kommer hem.

När klockan börjat närma sig 21.00 svensk tid så var han rätt trött. Vi la på luren och först kände jag mig rätt upprymd av alla fantastiska ord han sagt till mig under samtalet, men sedan kom ensamheten. Jag kände mig tom och lite övergiven. Har liksom tröttnat på att sitta själv i soffan om kvällarna.

Nej, nu får jag bita ihop! Det är inte allt för många veckor kvar tills han kommer hem på nästa leave.

Fick höra om några stackare som skulle få åka hem på leave, men flygplanet kom aldrig. Så nästan en vecka senare fick de äntligen komma hem. Gissar att det satt rätt många besvikna flickvänner och anhöriga i Sverige och väntade...

070710 Långt samtal

Det var avtalat att vi skulle prata lite igår och så blev det!

Han hade nog läst de tidigare inläggen, för han ringde mig på eftermiddagen bara för att säga att han kommer att ringa mig senare än vanligt, då något viktigt hade dykt upp. Om han visste hur glad han gjorde mig med detta samtal! (Bara att få höra hans röst fungerar som "lugnande" för mig.)

Så jag tog en extra lång promenad på kvällen och bjöd över en kompis på fika. Vanligtvis vill jag ju inte ha någon hemma när han ringer, för det är ju den enda stunden på dagen vi har tillsammans och då vill jag ju inte ha någon bredvid min som lyssnar. Men nu visste jag ju att han skulle ringa sent, så min kompis hann gå hem före det utlovade telefonsamtalet.

På ett sätt vill jag inte att hans samtal ska styra mitt liv, men på ett annat sätt så gör dem det. Ibland är det omedvetet och ibland medvetet.

I vilket fall så ringde han mig sent på kvällen. Vi pratade länge om ditt och datt. Det var tydligt att han hade haft en bra dag på jobbet och att det funnits många tillfällen till skratt under dagen.

Jag trodde från början att det var en rätt "allvarlig" stämning bland soldaterna på grund av den viktiga uppgift de har att utföra. Nu har jag insett att visst ligger allvaret i luften hela tiden, men ett gott klimat och många skratt finns det alltid möjlighet till.

070707 Äntligen!

Så kom äntligen mitt efterlängtade samtal! Visst hade han varit iväg, men inte på ett längre uppdrag än vanligt. Det hade helt enkelt varit mycket att göra och han hade inte haft möjlighet att hör av sig.

Jag tror inte helt ärligt att han förstod att jag varit orolig och han hade nog inte reflekterat över att han inte hört av sig så ofta som han brukar. I min värld hade han inte hört av sig på ca 1,5 dygn och vi brukar höras på något sätt varje dag, om så via en liten mening på mejlen.

Han var mycket trött och vi pratade inte så länge. Jag kände mig helt utmattad efter att varit orolig hela dagen, så när jag lagt på telefonluren så somnade jag med kläderna på i min säng.

070706 Ska jag säga något?

Igår fick jag ett mejl på förmiddagen och sedan var det tyst. Jag hade mejlat honom om skrivit att han fick ringa om han hade möjlighet trots att det inte var en "telefondag".

Han har skämt bort mig och hört av sig rätt mycket på sista tiden och jag har vant mig vid det.

Så igår när jag skulle somna så var jag inte alls glad, utan kände mig orolig. Jag kunde inte låta bli och titta på nätet om något "speciellt" hänt igår, men jag hittade inga nyheter som kunde vara alarmerande. (tack och lov!)

Så nu är det morgon och jag vaknade av en mardröm. I drömmen var min pojkvän saknad och jag irrade omkring i ren förtvivlan och letade efter honom.

Efter jag vaknat satte jag snabbt på datorn för att se om jag fått ett litet mejl... men det fanns inga nyheter från Afghanistan..

Så nu sitter jag här och vet inte om allt är som det ska eller ej. Jag försöker att hålla ett visst lugn, för antagligen så är allt som det ska, men jag kan ju aldrig vara säker...

Jag har god lust att berätta för honom i ett mejl om min oro som jag känner, men då jag inte vet anledningen till varför han inte hört av sig så väljer jag att hålla tyst och invänta att han tar kontakt med mig.

Undra hur många gånger jag kommer titta i min inbox idag?

070704 Förvånad

Tyckte att det var dags för mig att gå till frisören. Gissa min förvåning när vi pratar om lite allt möjligt och hon nämner att hennes man varit iväg till Kosovo!

Det visade sig att hennes gubbe varit iväg 3 månader och sedan valt att avbryta sin mission pga personliga skäl. Tanken var att han skulle varit iväg i 9 månader, om jag inte tar fel? Det var ovanligt att få prata med en ny bekant med ord som mission, leave osv. Vi pratade samma språk och förstod varandra, något som inte händer ofta i detta sammanhang.

Hon erkände att hon var otroligt glad över att han valde att komma hem tidigare. Själv så vill jag att min pojkvän fullföljer missionen så att han känner sig nöjd och kan lägga denna resa bakom sig och se framåt, förhoppningsvis med mig vid sin sida!!

070703 Vi kan stötta våra soldater!

När det händer saker ute i världen så känner jag mest för att stänga av nyheterna och titta på något annat. Jag känner att det är så mycket hat och krig i världen och jag har inte en chans att hjälpa och påverka situationen för de människor som lider. Visst har jag skänkt pengar till Rädda Barnen eller om det varit någon galainsamling på TV.

I och med att min pojkvän åkte iväg till Afghanistan så tog han ett land i kris rakt in i min vardag. Han och de andra soldaterna som är i Afghanistan, Kosovo, Irak med flera har valt att inte bara titta på TV och se vad som händer i dessa länder utan de har valt att agera med sin egen närvaro och på något sätt påverka för att det skall finnas möjlighet till en framtid för de människor som är bosatta i dessa länder. En stor eloge till alla dessa osjälviska och modiga människor!

I och med att jag har förstått att soldaterna som gör mission gör mer än vad deras uppdrag kräver vad gäller att hjälpa människor på plats, så vill jag på mitt sätt hjälpa till med det som jag kan göra här hemifrån Sverige.

Jag väljer här med att sätta in en liten slant på deras "hjälpkonto".

Om dessa pengar går till att köpa kläder, ordna rent vatten eller köpa blyertspennor till barnen som går i skolan, spelar absolut ingen roll. Jag har fullt förtroende att dessa pengar går till rätt saker utan en massa mellanhänder, vilket jag tycker är toppen!

Jag tänkte så här...om alla som läser denna blogg, vilket är nu ca 150 personer/dag skänker 100kr, så skulle det innebära rätt mycket pengar... Det är inte mycket pengar för varje enskild person i Sverige, men i ett fattigt land som Afghanistan blir det till en hel förmögenhet.

Kontot för humanitär verksamhet är nordea-konto: 4051 18 69823
(FS13 insamlingskonto)

Läs denna artikel för mer information.



Jag hoppas att fler vill följa mitt initiativ...många bäckar små...tillsammans är vi starka...en ensam soldat gör ingen armé.



//Krigarprinsessan



PS. Det vore kul om du som läser detta och varit med och hjälpt människor under din mission kommenterar och berättar vad för humanistära insatser du har varit med om. DS

Kommentarer till gästboken

Jag vill tacka de som skrivit en liten signatur i gästboken och kommenterat vissa texter. Det är roligt att få veta att den är uppskattad och att jag inte är ensam i min situation och med mina känslor.

Det som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare är hur många människor i Sverige som på ett eller annat sätt blir berörda av att våra soldater åker iväg utomlands. Det är inte bara kärnfamiljen som håller koll på vad media rapporterar utan det är mormors vänner, vännerna på jobbet, barnens lärare i skolan, kompisar och deras föräldrar. Det blir många ringar på vattnet och alla dessa människor har inte nära kontakt med den soldat som de vet är iväg och får inga mejl och telefonsamtal.

När jag pratar med folk så känner de ofta någon som gör utlandstjänst. Det kan vara en bror eller en kompis kompis. Här om dagen så pratade jag med en tjejkompis och det visade sig att hon hade en kille på sin kurs som gjort utlandstjänst och en kompis fästman gjorde "någon utbildning uppe i Boden", som hon uttryckte sig. I mina öron ringde Nordic Battle Group (jag kan ha fel?)

En flickvän i gästboken önskar att jag lägger ut en mejladress till mig. Jag kan förstå att man gärna vill ha kontakt med folk i samma situation, så mitt förslag är att kommentera anonymt de inlägg som jag skriver. Det kommer leda till en slags dialog som många kommer att uppskatta. Jag tror att många känner likadant och har ungefär samma frågeställningar och tankar.

"Johansson" skriver i gästboken att familjen inte riktigt vet vad de ska säga och fråga angående hans kommande utlandstjänst och väljer att inte prata om det. Jag kan berätta att det är svårt att prata om det och du vet ju ännu inte vad som väntar och hur det kommer att påverka dig. Det är ju ditt val, men i och med det valet så kommer din familj att känna oro. Det vore ju lättast för dem om du stannade hemma! Jag hoppas att du känner att du har deras stöd och att du förstår hur viktigt det är att du hör av dig så ofta du kan för att minska deras oro.

Det är verkligen roligt att få så god respons, hade aldrig fantiserat om att så många skulle hitta hit. Nu är vi uppe i cirka 150 unika besökare per dag!

Fortsätt och skriv till mig i bloggen!

//Krigarprinsessan

070701 Giftemål

Vet inte hur de firade midsommar i Afghanistan, kanske de hoppade "små grodorna" runt en flaggstång? Fick i vilket fall höra att ett par från en pluton gifte sig runt midsommar. Det var ett par som valt att åka på mission tillsammans och som nu gifte sig där nere. Det hade varit lite spännande att få höra lite mer detaljer...

Jag har funderat mycket på hur förhållandet påverkas av att ena partnern åker iväg på mission. Jag själv som är i ett rätt nytt förhållande känner ibland en förtvivlan över att vi inte känner varandra så bra och kanske inte i alla lägen vet var vi har varandra.

Efter första leaven kan jag berätta att allt känns toppen! Jag tänker på dem som varit gifta eller tillsammans många år hur de upplever denna resa. I vilket fall är detta en stor prövning och ett förhållande under dessa påfrestningar kan bara gå åt två håll. Antingen inser man hur högt man värderar sin partner och längtar extremt mycket eller så inser man kanske att det inte finns så mycket känslor kvar och man väljer att gå åt olika håll.

Igår pratade vi en stund i telefonen. Det är alltid så skönt att få höra hans lugna stämma, det smittar av sig på mig.

070629 Åter på campen

Jag vet inte hur många gånger under gårdagen jag gick in och kikade i min mejlbox för att se om jag fått något mejl, men det kom inget. På kvällen ringde äntligen telefonen och det var en rätt pigg pojkvän på andra sidan luren. Vi pratade inte så länge för det var tid att gå till Mässen. På torsdagar är det frågesport i Mässen och det verkar som om många deltar i olika lag.

Själv så har jag haft ont i huvudet sedan han åkte. Gissar att det är pga den stress jag känner över att han är tillbaka i Afghanistan, men det går över och jag är nog snart inne i mina gamla vanor igen.

Så nu är vi inne på resa nummer 2. Som jag skrivit tidigare ser jag varje etapp, alltså från det han åker iväg tills nästa leave som 1 resa. Detta innebär att han kommer att göra 4 stycken resor. Detta är ett sätt för mig att känna att tiden faktiskt går framåt och att tiden tills han kommer hem inte är en evighet.

Så nu har jag börjat med att kryssa dagar och räkna dagar tills han kommer hem nästa gång. Jag känner mig rätt lyckligt lottad då han kom hem på sin första leave rätt sent, vilket innebär att han kommer hem på sin andra leave om cirka en månad, så väntan blir inte så lång denna etapp.

070628 Spår

Överallt finns det små spår att han har varit hemma. I soporna ligger en tom snusdosa, i tvättkorgen ligger det tvätt osv. Jag är oerhört snabb att "städa bort" honom. Byter sängkläderna så att jag inte skall känna hans doft när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Jag gör allt för att saknaden inte ska kännas så jobbig.

Ett annat "spår" som han lämnat efter sig är att jag lyckats gå upp nästan 2 kilo under de dagar som han varit hemma. Det har varit allt för mycket av det goda och nu ska jag återgå till mina rutiner med att motionera minst 1 timme på morgonen. Av någon anledning har denna rutin uteblivit när han var hos mig...

Jag fick några små presenter när han var hemma. Bla en fin halsduk och en liten kamel att ha som nyckelring. När han åkte iväg första gången, så fick jag ett par fina örhängen. Dessa sitter varje dag och pryder mina örsnibbar.
Under gårdagen fick jag ett litet sms när han var och mellanlandade någonstans i världen, men nu blir det nog inga fler tills han kommer hem på nästa leave.

Nu har det gått nästan exakt ett dygn sedan han åkte iväg och jag gissar att han börjar närma sig sin slutdestination. Bara tanken på den strategiska inflygningen gör att jag får ont i magen, den skulle jag inte vilja vara med om!

Jag längtar nu efter ett litet mejl eller ett kort samtal så jag vet att han kommit fram till campen och mår bra. Jag tror det är rätt tufft / jobbigt att åka så långt och värmen som är nu är närmare 70 grader i solen underlättar ju inte direkt.

0706027 Han har lämnat mig

Dessa intensiva och underbara dagar är nu slut. I morse åkte han tillbaka till Afghanistan. Det fanns inte en tanke i hans huvud att han på något sätt ville avbryta sin mission, utan han var helt inställd på att åka tillbaka och återgå till sitt arbete. Jag tycker att det är skönt att han är så inställd på att slutföra hela missionen Det räcker med att jag önskar att det hela vore över!

Jag grät i hans famn igår. Det finns nog inget bättre än att ha honom nära när all förtvivlan och oron kommer smygande. Jag säger det inte högt, men jag är så orolig att något ska hända honom. Igår var vi ute och körde bil och det var mycket vägarbeten på gång. Där stod dessa arbetare med skydd av koner och avspärrningar och jobbade och vi kunde inte låta bli att reflektera över att deras jobb antagligen är mycket farligare än hans, men det hjälper liksom inte.

Vi har dessa dagar pratat mycket om hur han har det och vad som är jobbigt och vad som är kul med det han gör. Bla har jag fått veta att soldaterna gör små punktinsatser med att hjälpa befolkningen på olika sätt. Om jag förstod det hela rätt så har prästen hand om pengar och soldaterna kan söka pengar av honom för att på något sätt hjälpa till där det behövs. Bla så är de som är sjukvårdskunniga ute och hjälper till där de kan om det är lugnt på basen. Jag blev överraskad att soldaterna själva hittade på små saker för att hjälpa till, varför skriver inte media om detta? Önskar att jag kunde få ett pg till det kontot och sätta in lite pengar då jag känner att de verkligen skulle gå direkt till människor som behöver en hjälpande hand.


Angående bloggen så verkar den uppskattad. Det är över 100 personer som tittar in dagligen och läser mina rader, så jag tror den är uppskattad. Det vore dock roligt om fler ville skriva i gästboken, så jag får se vilka som tittar in.

070623 Tårar

Så kom det som jag inte ville men inte kunde hålla inne längre. Här om kvällen så kom tårarna rullande ned för mina kinder. Ångesten och förtvivlan över att han snart ska åka ifrån mig gör sig hela tiden påmind. Vi har haft det så fantastiskt bra tillsammans och jag har haft en vecka då jag sluppit oroa mig över hur han har det och om han råkat ut för något. Det har helt enkelt varit så otroligt skönt att slippa leva i oro och snart börjar det hela om. Jag ville egentligen inte säga något till min pojkvän, men när väl ögonen blev helt tårfyllda så berättade jag hur jag kände, att jag inte vill leva i oro och att jag vill ha honom hemma. Jag inser att det är en ganska egoistisk tanke, men så känner jag helt spontant! Det betyder inte att jag inte stöttar honom och jag vill ju att han skall iväg och slutföra sitt uppdrag.

070622 Midsommar

Regnet öser ner här, men det spelar inte så stor roll när man har det så bra som jag har det just nu. Vi har de senaste dagarna hunnit med en massa utflykter. Vi har ätit på restaurang och fikat på mysiga ställen.

Här om dagen fick jag träffa hans mamma och mormor. Jag hade inte träffat dem tidigare och det var ett trevligt möte. Jag blev dock förvånad över att de inte hade mer frågor om hur han har det i Afghanistan. Jag själv har ju haft tusentals frågor. Kanske det är för att de varit med om en tidigare mission och vet hur saker och ting fungerar eller är det helt enkelt att de försöker ha lite distans till saker som kan ses jobbiga att prata om? Det var dock klart att de följde med på nyheterna och hade uppfattat att det händer en del otrevligheter i södra delarna av Afghanistan. Jag känner mig i alla fall lycklig lottad över att jag får så många telefonsamtal när han är i väg, så jag slipper oroa mig i onödan.

Trots att jag njuter så totalt att få ha honom hos mig så känns det hela tiden som om jag endast fått låna honom och om några dagar så måste jag lämna tillbaka honom.
Tanken på att det gått dryga två månader av sju gör att denna "resa" känns lite mer överkomlig än tidigare.

070617 Nu är han hos mig!

I förrgår kom han till mitt jobb och gissa om jag var nervös. Bara möjligheten att få lyfta telefonen och kunna ringa honom när jag vill, är helt fantastisk. Kanske det inte är så viktigt det jag har att säga, utan bara berätta hur mycket jag tycker om honom, men jag har möjligheten.

Han var rätt trött efter resan, men annars vid gott humör. Livet kan inte vara bättre än vad det är just nu. Vi ska spendera så mycket tid tillsammans som vi bara kan och verkligen lära känna varandra. Att få åka ut i båten och njuta i solen med honom vid min sida, vad jag har längtat!

Vi har pratat rätt mycket om hur han har det i Afghanistan. Han har visat bilder på omgivningarna och på sina kollegor och det är skönt att få ett ansikte på alla namn som jag hört så mycket om. Vad jag förstår så är det en rätt lätt sinnesstämning och de har ofta tillfällen till skratt och andra skojigheter.

070615 Snart kommer han

Precis som jag hoppats på så pep det till i mobilen igår kväll. Han var och mellanlandade någonstans i världen och passade på att skicka ett kort, men kärleksfullt meddelande.

Spenderade kvällen med att städa lägenheten. Jag vill ju att det ska var fint när han kommer hem.

Det var otroligt svårt att somna igår i och med att tankarna på att han nästan skulle vara hemma när jag vaknar nästa morgon irrade i mitt huvud.

Jag ska absolut erkänna att jag har många fjärilar i magen nu. Vårt förhållande är så nytt och känns så otroligt fantastiskt och förväntan på dessa få dagar tillsammans är extremt höga. Det har ju blivit så helt omedvetet...

Så nu är jag på jobbet och ska arbeta, men min koncentration är som bortblåst. Om den dryg timme hoppas jag på ett telefonsamtal, inte vilket som helst, utan ett inrikessamtal!

070614 Nu flyger han

Vaknade med ett leende på läpparna i morse. Tänk nu är han äntligen på väg hem till mig. Vi pratade lite snabbt igår. Jag inser att vi totalt struntat i min varannandag regel utan hörs av nästan varje dag.

Sitter nu på jobbet och reflekterar över något som jag sa till min mamma i morse. Jag sa: När han kommer hem på fredag så ska vi först gå och handla tillsammans, så han får välja lite godsaker i affären som han saknat. Min mamma tittade på mig och sa: Du menar i morgon? Jag har helt tappat kontrollen på dagarna, denna dag har legat så långt fram i framtiden så jag har svårt att förstå att den är här.

Så nu är han någonstans i världen och flyger så snabbt han kan för att komma hem till mig. Jag gissar att när jag minst anar det så piper telefonen och jag får ett litet sms på mobiltelefonen... det var många veckor sedan sist.

070613 Snart är han hemma...

Längtan och förväntan kan inte bli större nu. Vi pratade kort igår kväll och jag hörde på tonfallet att han var extremt trött. Tydligen är det saker och ting han vill hinna med före leaven och det verkar ta på krafterna. Han har för flera dagar sedan börjat packa...jag förstår inte riktigt? Det kan ju inte vara så mycket att ta med sig, men jag gissar att det är mentalt skönt att få ordning på sakerna inför hemresan.

Jag bara hoppas att läget inte förändras på något sätt så att hans leave skulle bli inställd.

Så om två dagar dyker dyker han upp utanför mitt jobb... det är helt ofattbart för mig att det verkligen kommer att ske. Jag har ju längtat så länge. Dessutom har jag nu vant mig vid att ha en "telefonpojkvän", så nu har jag liksom accepterat och vant mig vid läget.

Idag fick jag ett vykort från landet där borta. Han hade varit och besökt den tyska campen och passat på att skriva några rader till mig. På vykortet var två fattiga barn och sand i bakgrunden. Precis så jag föreställer mig Afghanistan. När vi pratar i telefonen får jag en annan bild av ett land som bitvis är rätt vackert. Nu när värmen kommit så har dock grönskan försvunnit.

Tänk, i morgon åker han hem...

Biljetterna har kommit...

Idag kom de efter längtade biljetterna Afghanistan - Sverige tur och retur. Äntligen kan vi få svar på när han landar i Sverige och när han beräknar stiga in genom min dörr.

Vädret här hemma har slagit om från vårvärme till högsommarvärme. Det känns lite konstigt att säga att 30 grader är lite varmt när han lever i över 60 graders värme. Han oroar sig för att han ska frysa när han kommer hem, men jag har lovat honom att hålla honom varm...

4 dagar till leave

Jag tror inte det är sant. Äntligen skall han komma hem till mig. Vi pratade igår i telefonen och funderade vad vi skall göra tillsammans när han kommer hem. Åh vad jag har längtat att få föra en sådan konversation. Vi kommer nog mest umgås, träffa familj och kanske lite vänner, men vi kommer vara tillsammans!

070608 Kompis på besök

070608
Har haft besök hemma några dagar av en kompis. Det har varit så skönt att ha lite sällskap och någon att prata med. Har ältat rätt mycket om min kärlek där borta, men hon har haft överseende... Nu är det så att han kommer hem om endast 1 vecka, alltså om 6 dagar. Jag har nu fallit in i en rytm och trivs rätt bra här hemma och saknaden har lagt sig lite just nu. I Afghanistan är det tvärtom. Nu är det han som har en enorm hemlängtan. De flesta av hans kollegor har varit hemma på deras första leave och han känner nu att det är hans tur.

Vi har pratat rätt mycket i telefon de sista dagarna, vilket har varit otroligt mysigt. Ibland kan det bli alldeles tyst i telefonen och vi finner inte mer att säga till varandra, men det gör inget utan huvudsaken är att han är där i andra sidan luren och att vi är ”tillsammans” en stund. Bara att få höra hans andetag gör mig trygg och lugn.

Jag skickade ett litet brev till honom för två veckor sedan med några nytagna bilder på mig. Det var otroligt uppskattat och han blev verkligen jätteglad.

Vi funderar och planerar inför en framtid tillsammans. Det är helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att det kommer att bli så härligt som vi hoppas på när han väl kommer hem? Oron över att vi inte känner varandra så bra finns hela tiden i bakhuvudet. Å andra sidan så kommer vi antagligen prata mer med varandra dessa 7 månader än vi kanske gjort om han varit hemma, så det finns verkligen plus och minus med allt.

070603 Varmt i Afghanistan

070603
Ytterligare ett härligt samtal från Afghanistan. Det är rätt varmt där nu... över 60 grader i solen. Gissar att många är rätt bruna när de kommer hem. På ett sätt känns han uppkommande leave nära, men ändå som det vore långt kvar. Det är nu ca 2 veckor kvar och jag står inte ut längre med att vara ifrån honom.

Jag har efterlyst ett vykort som jag skickat för rätt många veckor sedan. Det visade sig nu att rätt många brev blivit försenade, rent av 17 säckar med post! Stackars de som jobbar på campens postkontor, de har mycket att göra nu!

070601 Rädsla

070601
Dagarna går lite snabbare nu. Jag har varit iväg några dagar igen, då min kusin tog studenten. Det var skönt att komma hemifrån. Jag kan inte låta bli att lägga märke till vissa civilklädda män med en mindre militärväska i handen. Jag vet ju att många är hemma nu på leave och det är ju inte helt otroligt o jag såg någon av killarna när jag åkte X2000 till Göteborg. Min pojkvän valde att ringa mig varje kväll när jag var borta. Det blev rätt korta samtal, men ändå så viktiga för mig. Har börjat titta på dn.se om det är några nyheter från Afghanistan. Jag inser att jag liksom pustar ut när jag inser att det inte är några svenskar inblandade i olika incidenter utan soldater från andra länder. Jag känner mig nästan grym i när jag reflekterar över min egen reaktion. Det är ju kollegor till min pojkvän, även om de inte träffats så är de ju där av precis samma anledning. Reaktionen bottnar i min rädsla över att det ska hända honom något...

070528 Hemlängtan

070528 vecka 8
Måndag morgon och det är dax att gå till jobbet. Har haft fyra otroligt trevliga dagar och träffat många nya människor. Det var lite jobbigt att komma bort från min dator och Internet i och med att jag då inte hade någon kolla alls på vad som hände ute i världen. Han hade möjlighet att ringa mig nästan varje kväll (enligt önskemål) och jag riktigt gick och längtade på mitt samtal om kvällen. Det har varit fantastiskt väder här så vi har grillat och haft det supertrevligt om kvällarna. Gissa om jag har saknat Honom? Det hade ju varit så underbart att få ha honom vid min sida, skrattandes med dessa nya vänner jag träffat, men så ser inte verkligheten ut...

Jag vet att Han har stor hemlängtan just nu. Jag däremot känner det som om han snart är hemma. Det är ca 3 veckor kvar till hans leave och jag har en massa saker inplanerade tills dess. För att underlätta lite för honom så har jag hittat på en liten överraskning. Jag har till och med engagerat hans kollegor bakom hans rygg. Hoppas att mitt lilla bus blir uppskattat?

Nej, nu är klockan 06.35 så det är dags att komma igång och gå till jobbet.


Trots att det inte var en ”telefondag” idag så ringde min mobil vid 20.00 tiden. Det var en trött men glad pojkvän som hörde av sig. De hade fått ha en rätt lugn dag idag, vilket nästan är den första sedan de åkte hemifrån. Med tanke på alla lediga dagar som blivit indragna så var det skönt att få höra att de fått ta det lite lugnt en dag i alla fall.

Det var ett kort samtal som bara varade några minuter, men oh vad härligt det är att få höra hans röst och skratta lite tillsammans i telefonen. Jag hade tidigare i veckan mejlat en bild på mig, vilket jag förstår var väldigt uppskattad. Tillbaka fick jag igår en bild på honom med en lapp i handen där han skrivit några gulliga ord till mig. Det värmde i hjärtat! För mig har det verkligen varit underbart att få nytagna bilder på honom så att jag ser med egna ögon att han har det bra.

Jag vet om att det idag varit oroligheter i Afghanistan, men jag valde att inte ta upp det då jag tror att han behöver få tänka lite på annat då han ringer mig.

070523 Finsk soldat död

070523
Hade redan på morgonen ett svar på mejlen. Han hade verkligen uppskattat bilden och jag tror att värmen steg några extra grader där borta i Afghanistan. Så skönt att på något litet sett göra honom glad, det är inte så enkelt när man befinner sig så långt borta.

Satt på jobbet och lyssnade på radio när de på nyheterna tog upp att en person från finska Isafstyrkan blivit dödad. Jag fick en blixtrande huvudvärk. Tog en Alvedon och gick en promenad på lunchen. Kom tillbaka och läste lite om händelsen på nätet. Fick sedan veta på kvällen när jag pratade med min pojkvän att den finska styrkan bor på campen tillsammans med våra landsmän. De hade arrangerat en liten minnesstund och det verkade som om alla verkligen kände av allvaret som innebar i och med denna incident.

Många av hans kollegor är hemma eller har varit hemma på sin första leave nu. Min längtan är enorm efter att han ska komma hem till mig. Det är nu ca 3 veckor kvar. Jag har rätt mycket inplanerat så jag tror att dessa veckor kommer att gå snabbt, hoppas det!

Jag måste nog erkänna att det tagit mig så här lång tid att vänja mig vid denna situation som jag befinner mig i: Jag känner mig totalt livrädd att behöva skiljas från honom igen efter hans första leave.

Ska nu åka bort i 4 dagar, så jag hoppas han ringer på mobilen...

070521 Fältpost

070521 vecka 7
Fick mitt första brev från Afghanistan. ”Fältpost” stod det på kuvertet, vilket kändes lite speciellt. Tyckte även att det var lite komiskt att det i brevet satt ett litet frimärke som jag kunde använda om jag ville skicka ett brev tillbaka. Jag skrev ett litet brev och tjejen på posten tittade förvånat på frimärket, för ett sådant hade hon aldrig sett förut.

Skickade även iväg ett litet större brev som jag hoppas ska komma fram till hans födelsedag. Vet inte om det hinner komma fram, men jag har i alla fall försökt!

Mejlade sent på kvällen en liten bild på mig, vilket jag hoppas att han tycker om?

070520 Mejl

070520
Åh, äntligen ett mejl! Han hade varit iväg på en längre ”tur” och ville ju inte säga något till mig före resan. Därav det korta telefonsamtalet i förrgår. Det ursäktar kanske inte varför han ringde så sent, men vad vet jag vad han pysslade med? Det måste vara svårt att hantera faran hela tiden. Jag måste erkänna att jag ifrågasätter hur man frivilligt vill försätta sig i en sådan situation?

070519 Hör ej av sig =oro

070519
Inte ett mejl eller samtal på hela dagen! Känner mig orolig. Jag har ju valt att inte leta en massa information om vad som händer i Afghanistan. Men då tankarna började fara omkring i mitt huvud gick jag in på Dagens Nyheter på nätet och inser att det händer bra mycket mer än jag var medveten om. Inser vid lite reflektion att han inte nämner något alls om läskiga saker som händer utan jag får alltid nämna det först och då frågar han mig vad jag vet. Han hinner ju inte läsa nyheterna på nätet och vill inte säga för mycket till mig, så därför frågar han alltid ut mig först.

070518 Vi kan hjälpa andra

070518
Låg i soffan och fastnade på tv 3:s Oprah Winfrey Show. Programmet handlade om två kvinnor vars män omkommit i 9/11 2001. Trots att de som orsakade denna fruktansvärda händelse hade utbildats i Afghanistan, så valde dessa två kvinnor att försöka hjälpa mammor i Afghanistan vars män hade dödats. När en man dör så tillfaller hans egendom hans släkt och inte hans fru och barn. Detta innebär att fruarna står helt hjälplösa utan vare sig hus och mat. Helt plötsligt är de utfattiga och ensamförsörjande. Dessa två kvinnor hade 2006 samlat in ca 270 000 dollar som på olika sätt delades ut till olika projekt för att kvinnorna skall lära sig ett yrke för att kunna få en fast inkomst. Det är helt mirakulöst vad människor kan göra för andra...Beyond the 11th

Han hade lovat att han skulle ringa till mig idag då han skulle vara ledig. Jag hade väntat hela dagen med spänning för att få mitt efterlängtade samtal. Detta var första gången som han verkligen lovat att han skulle ringa. De dagar han jobbar vet jag ju aldrig med säkerhet att han har möjlighet att ringa. Vid 20.30 hade jag gett upp hoppet. Jag funderade över flera bra anledningar till varför han inte hört av sig. Kanske hans befäl kallat in honom fast han var ledig? Kanske telefonlinjen strulade? Efter 21.00 ringde han för att berätta att klockan var mycket och att han var trött och ville gå och sova. Var det detta jag extra suttit hemma för en fredagskväll? Gissa om jag blev ledsen... Jag skickade ett mejl till honom för att berätta hur jag känner. Jag anser att det är ett måste att han får veta hur jag känner annars så kan han inte lära sig hur jag fungerar som person. Livet kan verkligen kännas jobbigt ibland, men jag kan inte på något sätt påverka det som är just nu. Jag kan bara hoppas att de sista veckorna till hans leave kommer att gå snabbt, så jag inte gräver ner mig i alla jobbiga tankar och funderingar. Det spelar liksom ingen roll att han säger så otroligt gulliga saker till mig i telefonen. Det är en kram och närhet jag behöver av min älskling!

070517 Jag vill / vill inte veta sanningen

070517
Idag ställde jag lite jobbiga frågor i telefonen. För mig framstår hela hans resa som arbetsam, men läget har varit rätt lugnt. Jag har valt att endast titta på Försvarsmaktens hemsida för att få information om Afghanistan. Jag tittar inte på internationella nyheter och tar reda på om andra förband skadats pga. olika incidenter. Jag frågade om det han upplevt jobbiga saker som han inte berättat om? Till svar fick jag då veta att han faktiskt hade träffa på soldater från andra förband som det gått illa för. Det han inte varit nära bekantskaper, men endå! Det kändes jobbigt att höra, men jag gissar att det tyvärr ingår i jobbet!
Förövrigt kändes det mest som han var trött, men på gott humör.

070515 Tack, combat camera!

070515
Åh idag sa han det rakt ut! - Jag vill komma hem nu! Han menade inte att avsluta sin mission utan hem på leave för att han längtade hem till mig och lite lugn och ro. Många av hans kollegor är hemma just nu och jag kan ju inte låta bli att vara lite avundsjuk. Jag som sitter här hemma hinner ju med att längta rätt mycket, men han som verkar ha massor på ”jobbet” att göra måste ju fokusera sig på det.

Nu är det cirka en månad tills han kommer in genom min dörr. Längtan är helt otrolig, men just nu så mår jag rätt bra. Jag har vant mig att han inte är här hos mig. Det känns nästan som att ha en brevkompis, vilket skrämmer mig lite. Tittar mycket på de bilder som vi tog hos Combat Camera på anhörigdagen. Förstod kanske inte då att de skulle bli så viktiga för mig, men jag vet att de är det för oss båda. Har till och med ställt bilderna på mitt nattduksbord så att de är det första som jag ser på morgonen och det sista när jag somnar. Det ger mig en sorts trygghet och längtan.

070514 Vykort från Afghanistan

070514 vecka 6
Idag fick jag mitt första kort från Afghanistan. Det var poststämplat 070430, så det har tagit ett tag för att tillslut nå min brevlåda. Bilden på vykortet var precis så som jag föreställer mig Afghanistan, mest sand och öken! Härligt att få ett handskrivet kort!