070731 Kidnappningen

Idag går mina tankar till de människor som blivit kidnappade i Afghanistan av talibanerna. Vilket fruktansvärd situation de befinner sig i och deras familjer måste vara sjuka av oro.

Jag pratade med min pojkvän igår. Det var ett kort samtal och vi valde att inte nämna de jobbiga saker som pågår i landet. Ibland orkar vi inte prata om jobbiga saker utan pratar om roliga saker, saker som vi ska göra tillsammans, när han äntligen kommer hem...

Nu närmar sig äntligen hans andra leave och jag är fullt upptagen med att räkna dagarna och timmarna tills det efterlängtade mötet.

070729 Snabbsamtal

Pratade med honom kort ikväll. Han hade haft fullt upp och ville bara ringa och lite kort till mig. Själv så hade jag faktiskt valt att inte åka hem för att invänta det efterlängtade samtalet utan varit kvar på min kvällsaktivitet lite längre än vanligt. Det är skönt att han kan ringa på mobilen, så att han lätt kan få tag i mig när han har chans att ringa.

Har reflekterat över att sedan han åkte iväg efter första leaven har vår kommunikation blivit bättre. Vi har lättare att ta hänsyn och förstå varandra. Inga missförstånd har uppstått och nu går jag bara och längtar på att han skall komma hem på sin andra leave.

070726 Tillsammans och ensam

Ville inte lägga på luren igår, men han var trött och ville gå och sova. Jag ville ha honom "kvar" en liten stund. Jag känner mig tom och ensam just nu. Det känns som att ha en telefonkompis! Jag lever mitt liv och han sitt. Jag träffar nya och gamla vänner och hittar på en massa roliga saker här hemma. Det är ju sommar så saker som att åka in till stan och fika eller ta en öl på kvällen, hör ju till.


Sanningen är ju det att jag önskar att "han" vore vid min sida och gjorde alla dessa roliga saker tillsammans med mig. Längtar även efter att få presentera honom för mina vänner. Det är ju så att när han väl är hemma så gör vi saker bara han och jag, träffar varandras familjer, sedan är leaven slut och han åker iväg igen.


Inser att jag kommit in i en slags rytm som innebär att jag går igenom olika "kriser" mellan varje leave. Ibland känns allt bara toppen, andra dagar inte...


Längtar så otroligt efter att han ska komma hem NU!

070722 Dagen blev förstörd

Här om dagen, i lördags, en dag då jag kände på mig att min pojkvän skulle ut och åka på en längre tur, så visar min pappa mig en artikel i Dagens Nyheter om Afghanistan. Artikeln handlade om koreaner som blivit kidnappade av talibaner. Talibanernas plan verkar vara att skrämma bort alla som inte är Afghan för att på så vis få bort insatsstyrkorna. I artikeln framgick att talibanerna hade invånarnas stöd, något som jag känner mig väldigt tveksam till. De indikationer som jag får är att invånarna uppskattar soldaternas närvaro och den trygghet som de för med sig. Tyvärr kommer ju alltid civila i riskzonen när extremister med vapen springer omkring på gatorna och då är det lätt att skylla på insatsstyrkorna och inte se till vad orsaken var från början.


Detta var det första jag fick veta denna lördagsmorgon. Jag blev jättearg på min pappa då jag verkligen sagt att han inte ska visa mig sådana artiklar.

Min plan för denna dag var att spendera många timmar i solstolen och verkligen njuta av det vackra vädret och så blev det. Även om mina tankar var hos "honom" så lyckades jag få till en snygg solbränna. (Han kommer ju hem snart och vill ju inte vara helt kritvit!)


Senare på kvällen så ringde min pojkvän och vi hade ett långt samtal. Allt hade varit bra under dagen och flaggan var firad i topp sedan flera dagar tillbaka! (otroligt skönt att höra!)

070721 Korta samtal!

Har de senaste dagarna fått korta samtal från Afghanistan. Antingen så har jag varit iväg och gjort saker, vilket har resulterat i att vi inte kunnat prata så länge eller så har han varit så trött att han bara ringt kort för att höra att allt är bra med mig.

I vilket fall så känns det så otroligt bra att få dessa samtal, även om de bara varar några minuter. Vi fokuserar mycket på framtiden, på kommande leave och roligheter som vi ska göra när han kommer hem.

Tycker att den första perioden fram till första leven var helt otroligt superjobbig. Jag var konstant orolig och funderade mycket över var vi hade varandra när han väl kom hem. Men efter första leaven så känns allt bara helt fantastiskt bra mellan oss och jag är nu så glad att vi kommit så långt in i missionen.

070719 Trött och sliten

Han ringde igår som vi avtalat. Han ringde tidigare än vad han brukar och jag hade precis kommit in genom dörren. Jag hörde direkt på rösten att han var otroligt trött. Han hade haft ett långt och krävande arbetspass och nu ville han bara gå till baracken och sova. Jag gjorde ett tappert försök att prata lite om vad jag gjort bara för att få honom att tänka på lite annat, vardagliga saker, men det var helt lönlöst. Upplevde det som han var så trött att han knappt hörde vad jag sa, så vi sa godnatt och han lovade att snart höra av sig igen.

070717 Sjuk

Jag har varit sjuk och skrev ett litet mejl till "han" där långt borta och beklagade mig. Vem ringer då tidigt på morgonen bara för att höra hur jag mådde? Han kanske inte är här hemma hos mig, men han gör allt för att vara så "nära" han kan. Visst hade det varit mysigt med en pojkvän som kommit med en kopp te till mig när jag låg där i sängen och var sjuk, men jag får nöja mig med ett samtal tillsvidare.

Under de sista dagarna så har vi pratat en hel del i telefonen. Vid ett tillfälle när han ringde på min mobiltelefon sa han - Åh, jag hör fåglarna! Nu längtar jag verkligen hem. Jag hade verkligen inte funderat på att några pipande pippifåglar skulle trigga hans hemlängtan, men tydligen är det ont om fåglar i öknen!

Jag hörde på nyheterna att det "hänt" saker i Pakistan, på gränsen till Afghanistan. Jag valde att inte säga något. Vi har vid det här laget gjort en liten tyst överenskommelse som innebär att han endast berättar saker och ting för mig som verkligen har påverkat honom. Att det händer små incidenter då och då det har jag förstått, men det är inget jag behöver få veta.

070713 50% snart avklarat

Nu börjar vi närma oss halvtid och har snart betat av halva missionen.

Allt är bra, faktiskt oförskämt bra mellan mig och min pojkvän. Det är bara det att ibland när längtan är som värst så känns avståndet mellan oss helt fruktansvärt.

Vi pratar ju mycket i telefonen, men det kan ju inte jämföras med en kram!!

Jag har inte så mycket att skriva just nu, vilket för mig är otroligt positivt. Det innebär att läget är förhållandevis lugnt i Afghanistan. Jag känner mig rätt så trygg och är inte så orolig. Jag och min pojkvän har en bra dialog och vet vart vi har varandra.

Den sista veckan har jag faktiskt inte spanat efter nyheter på olika hemsidor från Afghanistan. Jag känner mig för första gången lugn inför hans uppdrag.

Det som hade gjort situationen ännu bättre för mig, vore om vädret varit bättre här hemma. Jag är en sådan person som totalt älskar sommar och värme, men det bara regnar... Jag hade ju tänkt att vara snygg och solbränd när han kommer hem nästa gång, men det får jag nog glömma.

Jag tror att det blir svårt att få med honom på en solsemester när han kommer hem... då han verkar rätt trött på värmen...

070711 Ensam

I förrgår pratade vi länge. Jag är så otroligt tacksam för att min pojkvän får och kan ringa mig så ofta som han gör.

Allt verkade bra med honom och han trivs med sina arbetsuppgifter. Vi pratade mycket om framtiden. Vi tar ofta upp samma saker, men det är ett sätt att bibehålla glöden och framtidslängtan. Det är ju så mysigt att få prata om sådant som vi kommer att kunna göra när han kommer hem.

När klockan börjat närma sig 21.00 svensk tid så var han rätt trött. Vi la på luren och först kände jag mig rätt upprymd av alla fantastiska ord han sagt till mig under samtalet, men sedan kom ensamheten. Jag kände mig tom och lite övergiven. Har liksom tröttnat på att sitta själv i soffan om kvällarna.

Nej, nu får jag bita ihop! Det är inte allt för många veckor kvar tills han kommer hem på nästa leave.

Fick höra om några stackare som skulle få åka hem på leave, men flygplanet kom aldrig. Så nästan en vecka senare fick de äntligen komma hem. Gissar att det satt rätt många besvikna flickvänner och anhöriga i Sverige och väntade...

070710 Långt samtal

Det var avtalat att vi skulle prata lite igår och så blev det!

Han hade nog läst de tidigare inläggen, för han ringde mig på eftermiddagen bara för att säga att han kommer att ringa mig senare än vanligt, då något viktigt hade dykt upp. Om han visste hur glad han gjorde mig med detta samtal! (Bara att få höra hans röst fungerar som "lugnande" för mig.)

Så jag tog en extra lång promenad på kvällen och bjöd över en kompis på fika. Vanligtvis vill jag ju inte ha någon hemma när han ringer, för det är ju den enda stunden på dagen vi har tillsammans och då vill jag ju inte ha någon bredvid min som lyssnar. Men nu visste jag ju att han skulle ringa sent, så min kompis hann gå hem före det utlovade telefonsamtalet.

På ett sätt vill jag inte att hans samtal ska styra mitt liv, men på ett annat sätt så gör dem det. Ibland är det omedvetet och ibland medvetet.

I vilket fall så ringde han mig sent på kvällen. Vi pratade länge om ditt och datt. Det var tydligt att han hade haft en bra dag på jobbet och att det funnits många tillfällen till skratt under dagen.

Jag trodde från början att det var en rätt "allvarlig" stämning bland soldaterna på grund av den viktiga uppgift de har att utföra. Nu har jag insett att visst ligger allvaret i luften hela tiden, men ett gott klimat och många skratt finns det alltid möjlighet till.

070707 Äntligen!

Så kom äntligen mitt efterlängtade samtal! Visst hade han varit iväg, men inte på ett längre uppdrag än vanligt. Det hade helt enkelt varit mycket att göra och han hade inte haft möjlighet att hör av sig.

Jag tror inte helt ärligt att han förstod att jag varit orolig och han hade nog inte reflekterat över att han inte hört av sig så ofta som han brukar. I min värld hade han inte hört av sig på ca 1,5 dygn och vi brukar höras på något sätt varje dag, om så via en liten mening på mejlen.

Han var mycket trött och vi pratade inte så länge. Jag kände mig helt utmattad efter att varit orolig hela dagen, så när jag lagt på telefonluren så somnade jag med kläderna på i min säng.

070706 Ska jag säga något?

Igår fick jag ett mejl på förmiddagen och sedan var det tyst. Jag hade mejlat honom om skrivit att han fick ringa om han hade möjlighet trots att det inte var en "telefondag".

Han har skämt bort mig och hört av sig rätt mycket på sista tiden och jag har vant mig vid det.

Så igår när jag skulle somna så var jag inte alls glad, utan kände mig orolig. Jag kunde inte låta bli och titta på nätet om något "speciellt" hänt igår, men jag hittade inga nyheter som kunde vara alarmerande. (tack och lov!)

Så nu är det morgon och jag vaknade av en mardröm. I drömmen var min pojkvän saknad och jag irrade omkring i ren förtvivlan och letade efter honom.

Efter jag vaknat satte jag snabbt på datorn för att se om jag fått ett litet mejl... men det fanns inga nyheter från Afghanistan..

Så nu sitter jag här och vet inte om allt är som det ska eller ej. Jag försöker att hålla ett visst lugn, för antagligen så är allt som det ska, men jag kan ju aldrig vara säker...

Jag har god lust att berätta för honom i ett mejl om min oro som jag känner, men då jag inte vet anledningen till varför han inte hört av sig så väljer jag att hålla tyst och invänta att han tar kontakt med mig.

Undra hur många gånger jag kommer titta i min inbox idag?

070704 Förvånad

Tyckte att det var dags för mig att gå till frisören. Gissa min förvåning när vi pratar om lite allt möjligt och hon nämner att hennes man varit iväg till Kosovo!

Det visade sig att hennes gubbe varit iväg 3 månader och sedan valt att avbryta sin mission pga personliga skäl. Tanken var att han skulle varit iväg i 9 månader, om jag inte tar fel? Det var ovanligt att få prata med en ny bekant med ord som mission, leave osv. Vi pratade samma språk och förstod varandra, något som inte händer ofta i detta sammanhang.

Hon erkände att hon var otroligt glad över att han valde att komma hem tidigare. Själv så vill jag att min pojkvän fullföljer missionen så att han känner sig nöjd och kan lägga denna resa bakom sig och se framåt, förhoppningsvis med mig vid sin sida!!

070703 Vi kan stötta våra soldater!

När det händer saker ute i världen så känner jag mest för att stänga av nyheterna och titta på något annat. Jag känner att det är så mycket hat och krig i världen och jag har inte en chans att hjälpa och påverka situationen för de människor som lider. Visst har jag skänkt pengar till Rädda Barnen eller om det varit någon galainsamling på TV.

I och med att min pojkvän åkte iväg till Afghanistan så tog han ett land i kris rakt in i min vardag. Han och de andra soldaterna som är i Afghanistan, Kosovo, Irak med flera har valt att inte bara titta på TV och se vad som händer i dessa länder utan de har valt att agera med sin egen närvaro och på något sätt påverka för att det skall finnas möjlighet till en framtid för de människor som är bosatta i dessa länder. En stor eloge till alla dessa osjälviska och modiga människor!

I och med att jag har förstått att soldaterna som gör mission gör mer än vad deras uppdrag kräver vad gäller att hjälpa människor på plats, så vill jag på mitt sätt hjälpa till med det som jag kan göra här hemifrån Sverige.

Jag väljer här med att sätta in en liten slant på deras "hjälpkonto".

Om dessa pengar går till att köpa kläder, ordna rent vatten eller köpa blyertspennor till barnen som går i skolan, spelar absolut ingen roll. Jag har fullt förtroende att dessa pengar går till rätt saker utan en massa mellanhänder, vilket jag tycker är toppen!

Jag tänkte så här...om alla som läser denna blogg, vilket är nu ca 150 personer/dag skänker 100kr, så skulle det innebära rätt mycket pengar... Det är inte mycket pengar för varje enskild person i Sverige, men i ett fattigt land som Afghanistan blir det till en hel förmögenhet.

Kontot för humanitär verksamhet är nordea-konto: 4051 18 69823
(FS13 insamlingskonto)

Läs denna artikel för mer information.



Jag hoppas att fler vill följa mitt initiativ...många bäckar små...tillsammans är vi starka...en ensam soldat gör ingen armé.



//Krigarprinsessan



PS. Det vore kul om du som läser detta och varit med och hjälpt människor under din mission kommenterar och berättar vad för humanistära insatser du har varit med om. DS

Kommentarer till gästboken

Jag vill tacka de som skrivit en liten signatur i gästboken och kommenterat vissa texter. Det är roligt att få veta att den är uppskattad och att jag inte är ensam i min situation och med mina känslor.

Det som jag inte riktigt har reflekterat över tidigare är hur många människor i Sverige som på ett eller annat sätt blir berörda av att våra soldater åker iväg utomlands. Det är inte bara kärnfamiljen som håller koll på vad media rapporterar utan det är mormors vänner, vännerna på jobbet, barnens lärare i skolan, kompisar och deras föräldrar. Det blir många ringar på vattnet och alla dessa människor har inte nära kontakt med den soldat som de vet är iväg och får inga mejl och telefonsamtal.

När jag pratar med folk så känner de ofta någon som gör utlandstjänst. Det kan vara en bror eller en kompis kompis. Här om dagen så pratade jag med en tjejkompis och det visade sig att hon hade en kille på sin kurs som gjort utlandstjänst och en kompis fästman gjorde "någon utbildning uppe i Boden", som hon uttryckte sig. I mina öron ringde Nordic Battle Group (jag kan ha fel?)

En flickvän i gästboken önskar att jag lägger ut en mejladress till mig. Jag kan förstå att man gärna vill ha kontakt med folk i samma situation, så mitt förslag är att kommentera anonymt de inlägg som jag skriver. Det kommer leda till en slags dialog som många kommer att uppskatta. Jag tror att många känner likadant och har ungefär samma frågeställningar och tankar.

"Johansson" skriver i gästboken att familjen inte riktigt vet vad de ska säga och fråga angående hans kommande utlandstjänst och väljer att inte prata om det. Jag kan berätta att det är svårt att prata om det och du vet ju ännu inte vad som väntar och hur det kommer att påverka dig. Det är ju ditt val, men i och med det valet så kommer din familj att känna oro. Det vore ju lättast för dem om du stannade hemma! Jag hoppas att du känner att du har deras stöd och att du förstår hur viktigt det är att du hör av dig så ofta du kan för att minska deras oro.

Det är verkligen roligt att få så god respons, hade aldrig fantiserat om att så många skulle hitta hit. Nu är vi uppe i cirka 150 unika besökare per dag!

Fortsätt och skriv till mig i bloggen!

//Krigarprinsessan

070701 Giftemål

Vet inte hur de firade midsommar i Afghanistan, kanske de hoppade "små grodorna" runt en flaggstång? Fick i vilket fall höra att ett par från en pluton gifte sig runt midsommar. Det var ett par som valt att åka på mission tillsammans och som nu gifte sig där nere. Det hade varit lite spännande att få höra lite mer detaljer...

Jag har funderat mycket på hur förhållandet påverkas av att ena partnern åker iväg på mission. Jag själv som är i ett rätt nytt förhållande känner ibland en förtvivlan över att vi inte känner varandra så bra och kanske inte i alla lägen vet var vi har varandra.

Efter första leaven kan jag berätta att allt känns toppen! Jag tänker på dem som varit gifta eller tillsammans många år hur de upplever denna resa. I vilket fall är detta en stor prövning och ett förhållande under dessa påfrestningar kan bara gå åt två håll. Antingen inser man hur högt man värderar sin partner och längtar extremt mycket eller så inser man kanske att det inte finns så mycket känslor kvar och man väljer att gå åt olika håll.

Igår pratade vi en stund i telefonen. Det är alltid så skönt att få höra hans lugna stämma, det smittar av sig på mig.