070415
Rätt tidigt på morgonen surfade jag in på www.mil.se/int och läste ”Svensk Isaf-soldat skadad vid explosion”. Det snurrade till i huvudet på mig under tiden som jag läste artikeln. I slutet av artikeln stod att soldaten hade kontaktat sina anhöriga. Jag står nämligen inte på min pojkväns anhöriglista, utan det gör endast hans föräldrar. Tänk om något hänt och föräldrarna inte kontaktat mig? Jag försökte få bort alla jobbiga tankar vilket inte var lätt. Senare på kvällen fick jag ett kort, men ändå så viktigt och lugnande samtal att min pojkvän inte hade varit inblandad i det som skett. Av hänsyn till alla andra som ville ringa hem och lugna sina familjer pratade vi endast några minuter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh ja känner precis lika :S Min kille är också där.. men jag får inte tag i honom. Ska jag lägga mej nu bara och sova?? Hur ska de gå till när jag vet han är där ute i mörkret och att de faktikst är folk som vill ta hans liv ..
Man är orolig mest hela tiden..
Skicka en kommentar