Ena dagen är toppen och andra botten. Känner mig idag så långt ifrån honom. Längtar efter en varm kram, att få se honom i ögonen och ha honom nära. Har suttit ensam ikväll i soffan och tittat på TV. Jag vet att det inte är allt för många dagar kvar tills han är hemma hos mig.
Oroar mig inför framtiden. Kommer vi verkligen bli så lyckliga tillsammans som vi hoppas? Är han rätt för mig? Är jag rätt för honom? Helt plötsligt så inser jag hur lite tid vi verkligen har spenderat tillsammans. Är det rätt att bli sambos så snart?
Igår pratade jag med en vän som jobbar inom försvaret. När jag sa att min pojkvän inte kommer åka på fler missioner och att han känner sig"klar" med dessa resor så skrattade hon nästan åt min kommentar. Hon har så många kollegor som åker gång efter gång trots att de har familj här hemma. Jag har verkligen sagt till honom vad jag vill och vad jag känner, så jag hoppas verkligen att han står fast vid sitt ord även fem år från nu.
Vi har ju pratat en massa i telefonen och försökt berätta och förklara hur vi tänker och hur vi resonerar i olika situationer, allt för att lära känna varandra bättre. Sanningen är dock att handlingen säger mer än ord. Jag hoppas innerligt att han är den person som han berättat om i telefonen.
Inser att jag börjar få kalla fötter...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner så väl igen mig i det där. Snart kommer han hem och då återstår att se hur det hela blir. Passar man verkligen ihop? Jag hoppas innerligt att vi gör det.. Det känns iaf som att vi har lärt känna varandra ordentligt trots att hela förhållandet mestadels grundar sig på telefonsamtal.
Min kille säger också att han inte ska åka på fler missioner, men jag har också fått den där kommentaren från folk inom försvaret. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag får helt enkelt lita på honom när han säger att han inte ska åka mer. Vad mer kan man göra?
Jag tror att det är en ganska orimlig begäran att han ska lova att aldrig åka på fler missioner. Förhoppningsvis kan ni nästa gång ta det beslutet gemensamt och då är det lättare. Jag tror säkert att han menar det nu men att för alltid lova det tror jag ingen kan göra. Ni har ju fått en alldeles speciell relation och har ni klarat detta så klarar ni säkert resten också.
Jag har varit på mission, med fru och barn hemma. Det var jobbigt för oss alla, men en nyttig prövning. Jag har inte minsta lust att åka på fler missioner. Jag kan minnas kamratskapen från missionen, men också instängdheten och slitet. Har ni roligt tillsammans, är ni öppna och ärliga och ger varandra utrymme, tolererar varandras egna sfärer, då behöver han knappast fly på mission för att få ett "eget rum" i sitt liv. Och har ni förtroende för varandra och känner trygghet med varandra, så behöver du inte känna svartsjuka inför missioner.
En gång knekt, alltid knekt... Tyvärr är det alltid närvarande, finns inte många dagar på ett år då jag inte tänker mig bort på missioner som har varit eller sådana som kan bli. Hoppas bara att jag orkar att stå emot rastlösheten och känslan av tvång, jag har alldeles för mycket att förlora på att åka. Men det är ett beslut som bara jag kan ta och ingen annan. Detsamma gäller nog för din kille.
"My war gone by, I miss it so"
Skicka en kommentar