Blev totalt lyrisk idag. Gick i mina egna tankar på väg hem från jobbet och där ser jag en kille klädd i sandfärgad uniform. Om någon tittat på mig just då så hade de nog undrat vad som pågick i mitt huvud för ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Jag var nästan på väg och gå fram till honom och fråga när han ska rotera. Bara tanken på att han är en av de som ska åka iväg och byta av min pojkvän värmer mitt hjärta.
Just nu är det många som mejlar till mig. Det är många som vill ha stöd när de ska skicka iväg sitt barn, sin sambo, vän eller kollega till utlandstjänst. Jag försöker svara efter bästa förmåga.
Många vill ha kontakt med folk i samma situation. Jag kände precis likadant för ca 7 månader sedan. Allt var främmande och förknippat med oro och ängslan, så jag vet hur ni känner...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar