Längtan och förväntan kan inte bli större nu. Vi pratade kort igår kväll och jag hörde på tonfallet att han var extremt trött. Tydligen är det saker och ting han vill hinna med före leaven och det verkar ta på krafterna. Han har för flera dagar sedan börjat packa...jag förstår inte riktigt? Det kan ju inte vara så mycket att ta med sig, men jag gissar att det är mentalt skönt att få ordning på sakerna inför hemresan.
Jag bara hoppas att läget inte förändras på något sätt så att hans leave skulle bli inställd.
Så om två dagar dyker dyker han upp utanför mitt jobb... det är helt ofattbart för mig att det verkligen kommer att ske. Jag har ju längtat så länge. Dessutom har jag nu vant mig vid att ha en "telefonpojkvän", så nu har jag liksom accepterat och vant mig vid läget.
Idag fick jag ett vykort från landet där borta. Han hade varit och besökt den tyska campen och passat på att skriva några rader till mig. På vykortet var två fattiga barn och sand i bakgrunden. Precis så jag föreställer mig Afghanistan. När vi pratar i telefonen får jag en annan bild av ett land som bitvis är rätt vackert. Nu när värmen kommit så har dock grönskan försvunnit.
Tänk, i morgon åker han hem...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar