Jag vet inte hur många gånger under gårdagen jag gick in och kikade i min mejlbox för att se om jag fått något mejl, men det kom inget. På kvällen ringde äntligen telefonen och det var en rätt pigg pojkvän på andra sidan luren. Vi pratade inte så länge för det var tid att gå till Mässen. På torsdagar är det frågesport i Mässen och det verkar som om många deltar i olika lag.
Själv så har jag haft ont i huvudet sedan han åkte. Gissar att det är pga den stress jag känner över att han är tillbaka i Afghanistan, men det går över och jag är nog snart inne i mina gamla vanor igen.
Så nu är vi inne på resa nummer 2. Som jag skrivit tidigare ser jag varje etapp, alltså från det han åker iväg tills nästa leave som 1 resa. Detta innebär att han kommer att göra 4 stycken resor. Detta är ett sätt för mig att känna att tiden faktiskt går framåt och att tiden tills han kommer hem inte är en evighet.
Så nu har jag börjat med att kryssa dagar och räkna dagar tills han kommer hem nästa gång. Jag känner mig rätt lyckligt lottad då han kom hem på sin första leave rätt sent, vilket innebär att han kommer hem på sin andra leave om cirka en månad, så väntan blir inte så lång denna etapp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har läst din blogg nu från första inlägget till det sista.
Vilket jag lär fortsätta med att göra.
"jag inte vill leva i oro och att jag vill ha honom hemma. Jag inser att det är en ganska egoistisk tanke, men så känner jag helt spontant! "
Det är precis så jag känner det. Min pojkvän (sen 4 år tillbaka) skall till Skövde om 2 veckor för att första året gå en utbildning och andra året åka iväg ut i världen om det behövs, vilket inte alls är säkert han kanske stannar i Sverige vilket jag såklart hoppas på. Jag kan inte säg att jag känner som dig eftersom jag fortf, har honom hemma och kanske får ha honom i Sverige men det känns ändå så jä*la tråkigt.
Ha dé så bra!
///Anna
Skicka en kommentar