I morse åkte han. En puss och kram och sedan var jag ensam i min lägenhet igen. Han åkte rätt tidigt på morgonen så jag kröp ned i sängen igen och sov en stund till innan det var dags att göra mig i ordning för att gå till jobbet.
För första gången så känner jag ingen större oro över att han ska tillbaka till Afghanistan. Jag har nu lärt mig hur jag ska hantera vissa situationen och vet vilka jobbiga perioder som kommer att dyka upp. Speciellt jobbigt är det när man är på halvtid, mellan leavarna. För första gången så bröt jag inte ihop när han åkte och inga tårar kom farande längs kindera.
Kanske hade mitt lugn även att göra med den artikel som Mats Danielsson, chef för den svenska styrkan i Afghanistan skrivit. Han skrev nämligen ungefär det samma som min pojkvän berättat för mig. De båda beskriver läget om rätt lugnt och då blir även jag lugn.
Så nu är det bara att vänta på att han ska höra av sig. Jag är nog alltid lite på spänn när nära och kära är ute och flyger, så det är skönt att få det där samtalet som bekräftar att de är framme och mår bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det var försvarets fältartister som underhöll dem. Heder åt dessa artister som gör en insats för att förgylla en kväll för de våra. Lite avkoppling kan de verkligen behöva. Det känns även bra för mig här hemma.
Skicka en kommentar