Igår kom den, krisen som jag visste vid det här laget skulle komma. Nu är vi precis mitt i mellan 2 leavar (det är mycket svengelska i soldaternas uttryck...) och då är det som värst. Mejlade till honom och bad att han skulle ringa. Bara någon timme senare hade jag honom i luren, lugn, trygg och lite kärlekskrank. Att få prata med honom fungerar precis lika bra som att ta en valium. Min stress lägger sig och vi kan prata om framtiden och om att han faktiskt kommer hem om ca 3 veckor. Den här omgången var det 6 veckor mellan leavarna och det kan ibland kännas som en evighet.
Så nu är det bara att härda ut de närmsta dagarna, för jag vet att snart vänder humöret och jag börjar se slutet i tunneln. När det börjar närma sig 2 veckor då börjat längtan och fjärilarna i magen komma.
Kom på mig själv att titta i kalendern när hans leave efter den som kommer nu skulle vara och insåg att det inte kommer fler, utan han kommer hem för gått! Har nog inte insett att vi faktiskt är på sluttampen av missionen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar